Jämställdhet som assemblage

Mia Liinason, Docent, Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs universitet.

Sammendrag:

Den här artikeln undersöker hur jämställdhet ges betydelse och mening inom och mellan tre olika samhällsarenor i Sverige idag. I kontrast till ambitioner att utvärdera jämställdhetspolitikens olika brister och framgångar, menar jag att jämställdhet kan förstås som ett väsentligen omtvistat begrepp och jag föreslår att «assemblage» är ett användbart begrepp för att förstå hur jämställdhet konstrueras genom kopplingar till andra begrepp. Med en multi-situerad etnografisk metod, undersöker jag hur jämställdhet ges betydelse och mening i tre fallstudier: kvalitetsarbete på ett statligt universitet; regeringens uppfattning om jämställdhet och dess vidare betydelse nationellt och internationellt; samt föreställningar om jämställdhet och kvinnors rättigheter i civilsamhällesorganisationer. Genom en analys av detta material, identifierar jag kopplingar mellan jämställdhet och andra begrepp, såsom kvalitet, effektivitet eller kvinnors rättigheter och jag visar hur dessa förståelser av jämställdhet används för att forma normaliseringsprocesser och rättfärdiga strukturella ojämlikheter i termer av klass, ras, etnicitet och nationalitet. I en ambition att utveckla ett konstruktivt alternativ till de dilemman som uppstår som ett resultat av jämställdhet som assemblage, föreslår jag mot slutet av artikeln några möjliga sätt att gå bortom en sådan hierarkiskt differentierande diskurs.

Nøkkelord: jämställdhet, assemblage, affekt, nyliberalism, governmentalitet, subjektivitet

Jämställdhet i Sverige har varit föremål för en uppsjö studier, som om vartannat har betonat dess framgångar, motgångar, fördelar, nackdelar, svårigheter och paradoxer. Jämställdhet framträder i dessa studier som något på samma gång eftersträvansvärt (Lister 2009; Buchanan och Annesly 2007), historiskt och nationellt förankrat (Eduards 2007; Ravn och Rosenbeck 2010; Schmauch 2011), och något som skapar differentieringar på grund av kategorier som ras, etnicitet, klass, sexualitet och genus (Towns 2002; Fahlgren, Johansson och Mulinari 2011; Mohanty 2013; Hübinette och Lundström 2014; Giritli Nygren, Fahlgren och Johansson 2016). I den här artikeln vill jag ta fasta på denna brokighet, som jag menar synliggör jämställdhet som ett «väsentligen omtvistat» begrepp (Gallie 1956:114). Ett väsentligen omtvistat begrepp, enligt W.B Gallie, omgärdas inte bara av debatter om begreppets mening utan också om dess gränsdragningar, det vill säga, om vilka som bör inkluderas i begreppet (Gallie 1956; Ruben 2010; Rodriguez 2015). När jag föreslår att jämställdhet är ett väsentligen omtvistat begrepp, menar jag inte att relativisera begreppet eller trivialisera debatten, i betydelsen att alla synsätt på jämställdhet skulle vara lika giltiga. Tvärtom menar jag att en förståelse av jämställdhet som ett väsentligen omtvistat begrepp betonar begreppets politiska kraft och de spänningar och konflikter som det ger upphov till (Foucault 1984). I kontrast till studier som har som målsättning att utvärdera olika jämställdhetspolitiska projekts brister eller framgångar, är mitt syfte i den här artikeln att undersöka hur jämställdhet ges betydelse genom en interaktion mellan föreställningar om jämställdhet och andra centrala begrepp, i specifika sammanhang och tidpunkter, och jag vill uppmärksamma hur idéer om jämställdhet präglas av ett diskursivt flöde mellan olika samhällsarenor. Trots den mängd studier som har gjorts om jämställdhet i en svensk kontext, har endast få studier undersökt hur jämställdhetsbegreppet ges betydelse och mening, och dessa studier har varit begränsade till regeringspolitik (Alnebratt 2009; Tollin 2011). Samtidigt framträder jämställdhet som ett alltmer populärt begrepp, i politik och näringsliv, i kultursektorn, i kommuner och landsting, i media, inom utbildningsinstitutioner och i civilsamhället, men den förståelse av jämställdhet som präglar dessa olika arenor är långt ifrån enhetlig och jag hoppas att min analys kan bidra till vidare debatt och reflexion omkring hur jämställdhet ges mening och betydelse, och hur diskursiva flöden mellan olika samhälleliga arenor bidrar till att forma dessa betydelser.

Jag menar att det inte går att söka efter någon stabil, grundläggande idé omkring vad jämställdhet är, bör, eller kan, vara – eller varför det ännu inte har uppnåtts. Istället, som jag diskuterar i denna artikel, blir jämställdhet begripligt genom de relationer som upprättas mellan jämställdhet och andra begrepp, och jag föreslår att en konceptualisering av jämställdhet som assemblage – som mönster eller kopplingar mellan olika begrepp – kan vara till hjälp för att förstå hur jämställdhet ges betydelse och mening vid specifika tidpunkter och sammanhang (Puar 2007, 2011, 2013). Med utgångspunkt i tre fallstudier kommer jag att belysa hur jämställdhet i Sverige tar sig uttryck inom olika samhällsarenor idag och jag kommer att betona de sätt på vilka jämställdhet fungerar som assemblage, det vill säga, hur jämställdhet ges, och ger, betydelse genom relationer mellan olika begrepp och genom diskursiva flöden mellan olika arenor.¹ De samhällsarenor som jag undersöker i den här artikeln är: 1) kvalitetsarbete på ett statligt universitet; 2) regeringens uppfattning om jämställdhet och dess vidare betydelse nationellt och internationellt; samt 3) föreställningar om jämställdhet och kvinnors rättigheter i civilsamhällesorganisationer. Även om dessa tre samhällsarenor fungerar relativt fristående från varandra, vill jag visa hur deras till synes disparata engagemang för/i jämställdhet vid en jämförelse synliggör ett mönster som möjliggör en förståelse för jämställdhet som assemblage.

Jag förstår begreppet assemblage genom Jabir Puars betoning på mönster, eller relationer, mellan olika begrepp som «strålar samman, går isär, och sammansmälter» (2007: xxii). Denna förståelse ligger nära Nationalencyklopedins definition av termen assemblage: «‘sammanfogning’, ‘samling’, av assembler ‘sammanfoga’».² Puar förtydligar dock att det framför allt handlar om kopplingar mellan begrepp, snarare än ett fokus på innehåll:

specific «connections» with other concepts is precisely what gives concepts their meaning. As Phillips writes, the priority is neither to the state of affairs (essence) nor to statement (enunciation) but rather to connection. (2011:4)

Sådana kopplingar mellan olika begrepp är vad som står i fokus för min förståelse av jämställdhet som assemblage och jag intresserar mig för att förstå hur sådana kopplingar ger jämställdhet betydelse och mening, samtidigt som jag vill uppmärksamma hur jämställdhet, i sin tur, ger betydelse och mening åt andra begrepp.

Empiri och metod

Det material som analyseras i den här artikeln har samlats in genom en multi-situerad, eller strategiskt situerad, etnografisk metod (Marcus 1998), vilket har gett mig ett mångfacetterat material att analysera (akademiska styrdokument, politiska uttalanden och policydokument, samt intervjuer med medlemmar i kvinnoorganisationer). En multi-situerad etnografi rör sig in i och ut ur lokala situationer och platser, för att undersöka hur «betydelser, objekt och identiteter» cirkulerar (Marcus 1998:96). Det material som analyseras i den här artikeln har valts ut mot bakgrund av mitt intresse för att undersöka jämställdhet som assemblage, vilket innebär att jag inte primärt har sökt efter material som ger en representativ beskrivning av jämställdhet inom de samhällsarenor som jag har undersökt, utan att jag har valt material som på ett tydligt sätt ger uttryck för hur jämställdhet ges betydelse och mening genom relationer mellan olika begrepp och genom flöden mellan olika arenor. Materialet till fallstudie 1 och 2 består av akademiska styrdokument, politiska uttalanden och policydokument. Intervjumaterialet till fallstudie 3 samlades in genom etnografiskt fältarbete (2013–2015) med tre landsomfattande kvinnoorganisationer i Norge, Danmark och Sverige.³

Jag har använt olika analysmetoder för att undersöka detta varierade material: i min analys av styrdokumenten till fallstudie 1 gjorde jag en närläsning av detaljer i texten, av ord och fraser (Lukic och Espinoza 2011), för att sedan uppmärksamma hur jämställdhet gavs betydelse genom kopplingar till andra begrepp och diskurser (Puar 2007). I min analys av politiska uttalanden och policydokument i fallstudie 2, kontextualiserade jag dessa gentemot den nyliberala förskjutning som har skett på senare tid, för att undersöka hur jämställdhet ges mening och betydelse i samtida jämställdhetspolitik. Intervjumaterialet till fallstudie 3, slutligen, arrangerades i teman som jag analyserade utifrån ett intresse för att förstå hur relationer, eller kopplingar, mellan jämställdhet och andra begrepp har bidragit till att skapa olika subjektspositioner för olika typer av subjekt.

En utmaning med att utvärdera jämställdhetspolitikens olika brister eller framgångar är att det är svårt att definiera vilka mått jämställdhet – som ett väsentligen omtvistat begrepp – ska utvärderas genom och vem eller vilka som ska ställa upp dessa mått. En annan utmaning är att jämställdhet aldrig enbart handlar om relationer mellan kvinnor och män, utan alltid konstrueras i relation till andra begrepp inom det sammanhang som jämställdhetsambitioner verkar i. Därför vill jag i den här artikeln istället undersöka denna komplexa dynamik, och föreslå att den går att begripliggöra genom att förstå jämställdhet som assemblage. Ytterst är min ansats i den här artikeln grundad i en ambition att belysa hur diskurser om jämställdhet fungerar både som instrument för, och effekter av, makt. Det vill säga, jag vill bidra till en djupare förståelse omkring hur diskurser om jämställdhet konstruerar och möjliggör specifika maktrelationer, och hur dessa diskurser sedan används för att rättfärdiga de maktrelationer som har konstruerats (Hook 2001; Foucault 1981). Detta är också orsaken till att jag valt att analysera just de samhällsarenor som jag undersöker i den här artikeln. På olika sätt fungerar högre utbildning, regeringspolitik och civilsamhällesaktörer som centrala aktörer i ett fortsatt engagemang omkring jämställdhet. De är långt ifrån de enda eller nödvändigtvis de mest betydelsefulla aktörerna på området, men dessa tre är intressanta att undersöka eftersom alla, på olika sätt, bär en reell, om än riskabel (Foucault 1984), möjlighet att åstadkomma politisk och social förändring. Som jag kommer att visa, finns det också betydelsefulla överlappningar, eller flöden, mellan dessa arenor, med betydelse för hur jämställdhet kan förstås som assemblage.

Fokus i min analys ligger på de krafter som samlas och de effekter som uppstår i mötet mellan jämställdhet och nyliberala, geopolitiska och moraliska ambitioner, så som dessa artikuleras inom och mellan dessa tre samhällsarenor i Sverige idag. Jag är intresserad av att undersöka nyliberala, geopolitiska och moraliska ambitioner därför att de på betydelsefulla sätt bidrar till att konstruera «önskvärda» och «oönskade» subjekt genom olika normaliserings- och exkluderingsprocesser (Fahlgren, Johansson och Mulinari 2011). Jag kommer att undersöka hur jämställdhet ges betydelse och mening inom dessa tre samhällsarenor och belysa likheter och variationer mellan dessa. Jag kommer att lyfta fram hur diskurser om jämställdhet inom alla dessa arenor på olika sätt underlättar och rättfärdigar existerande strukturella ojämlikheter i förhållande till klass, ras, etnicitet och nationalitet. Jag kommer sedan diskutera hur «jämställdhet» görs begripligt och möjligt inom ramen för en sådan dynamik, vilket sker genom en konstruktion av specifika subjekt, lämpliga och villiga att realisera en sådan typ av jämställdhet. Med förhoppning om att formulera ett konstruktivt alternativ till sådana subjektsformeringar, som bottnar i styrning genom frihet (Foucault 2010; Cruikshank 1999), kommer jag mot bakgrund av denna analys i slutet av artikeln föreslå möjliga sätt att gå bortom dessa diskursiva gränser.

Forskningssammanhang och teoretiska utgångspunkter

Medan tidigare forskning om jämställdhet i en svensk kontext ofta har sökt någon form av grundläggande svar på «problemet» med jämställdhet, till exempel genom att föreslå att den könssegregerade arbetsmarknaden berodde på att kvinnor huvudsakligen varit objekt för statens behov av arbetskraft (Lewis och Åström 1992) eller att kvinnors rättigheter uppfattades som sekundära i relation till klassojämlikheter (Hobson 2003), har forskning under senare år huvudsakligen intresserat sig för att undersöka de komplexiteter som har präglat jämställdhetsfrågan i olika tider och sammanhang. Utifrån en sådan ambition har studier bland annat undersökt existensen av skiftande idéer om likhet och olikhet mellan könen (sameness/difference), och de paradoxala konsekvenser som detta har resulterat i, när en och samma kontext samtidigt har kunnat beskrivas som å ena sidan «kvinnovänlig», och präglad av ett «segregerande och hierarkiskt ‘genus-system’» å den andra (Melby, Ravn och Carlsson Wetterberg 2009:6).

I kontrast till dessa studier, vill jag ta de olikheter som karaktäriserar diskurser om jämställdhet på allvar – inte för att söka ett grundläggande svar, eller för att synliggöra variation över tid eller inneboende motsägelser, utan för att undersöka vad dessa olikheter kan lära oss om jämställdhet som fenomen. Jag säger inte att de slutsatser som dragits i tidigare forskning är felaktiga, men jag menar att de är otillräckliga, därför att dessa studier inte tillräckligt har uppmärksammat hur föreställningar om jämställdhet, kritiska såväl som stödjande, konstrueras i relation till det specifika sammanhang inom vilket de verkar. Därmed har dessa studier inte heller kunnat belysa hur diskurser om jämställdhet också bidrar till att (om)skapa detta sammanhang. Mina reflexioner har inspirerats av kritiska och postkoloniala forskare som på olika sätt har visat hur jämställdhet har knutits till, och bidragit till att skapa, olika politiska eller samhälleliga projekt. Bland dessa studier kan nämnas Katharina Tollins avhandling om jämställdhetspolitik i Sverige från 1970-talet fram till 2006, där hon visar hur jämställdhet ingår i bredare politiska konflikter omkring makten över ekonomi och arbete (Tollin 2011). Andra studier visar hur jämställdhet har bidragit till att skapa en diskurs om nationell tillhörighet, där jämställdhet fungerar som ett verktyg för att definiera «vem som tillhör nationen och vem som inte gör det» (Mulinari m.fl. 2009:23; Martinsson, Griffin, Giritli Nygren 2016; Alinia 2011). Ytterligare andra studier visar hur ambitioner att «vara jämställd» konstruerar olika subjektspositioner för olika typer av subjekt, genom deras medverkan i diskurser som bär inkluderande såväl som exkluderande logiker i förhållande till genus, ras, etnicitet och sexualitet (Carbin 2010; Kjellberg 2013; Dahl 2005; Towns 2002).

Dessa studier lyfter fram specifika sätt på vilka föreställningar om jämställdhet kommer till uttryck inom olika politiska och samhälleliga projekt, inom regeringspolitik, nationella diskurser, eller sociala praktiker, samtidigt som de visar hur föreställningar om jämställdhet också bidrar till att skapa dessa projekt. I min ambition att utveckla en förståelse för vad detta kan lära oss om jämställdhet som politiskt fenomen, har jag tagit fasta på Giritli Nygrens, Fahlgrens och Johanssons uppmaning att undersöka hur jämställdhet bär på «multipla betydelser och växer fram ur olika kontexter» (2016:51). Som jag kommer att diskutera i denna artikel, framträder emellertid också ett mönster mellan dessa olika betydelser och kontexter, och jag föreslår att jämställdhet som assemblage är ett användbart begrepp för att förstå de variationer och överlappningar som präglar jämställdhet inom och mellan olika sammanhang.

Detta synsätt får konsekvenser för hur nyliberalismens inverkan på jämställdhetsbegreppet och jämställdhetspolitik kan förstås. Enligt feministiska forskare har det nyliberala skiftet fört med sig en marknadsorientering av politik och välfärdsinstitutioner i Sverige (Fahlgren, Mulinari och Sjöstedt Landén 2016; Liinason och Cuesta 2016; Alnebratt och Rönnblom 2016; Edenheim och Rönnblom 2012). Alnebratt och Rönnblom föreslår att detta skifte har inneburit att «politikens logiker fått ge vika för ekonomins» betoning på effektivitet, konkurrens och vinstmaximering (2016:158), med påföljd att det har uppstått ett glapp mellan «de könade orättvisor som präglar samhället och det som idag benämns jämställdhetspolitik» (Alnebratt och Rönnblom 2016:15). Med hänvisning till Chantal Mouffe beskriver Alnebratt och Rönnblom dagens nyliberala Sverige som postpolitiskt, präglat av en frånvaro av «det politiska» (2016:14), vilket enligt dem har lett till en byråkratisering av jämställdhet och en frånvaro av konflikter och kamper.

Även om jag delar många av Alnebratt och Rönnbloms slutsatser, vill jag till skillnad från dem betona vikten av en förståelse av nyliberalism som ett politiskt projekt med förmåga att förändra, och förändras av, de diskurser som det ingår i – om än kamouflerat bakom en neutral, ofta byråkratisk, retorik (Clarke 2008). Jag vill också föreslå att en förståelse av jämställdhet som assemblage kan synliggöra nyliberalism som ett i grunden politiskt projekt, och på så vis återinföra möjligheten att förstå politiskt agentskap i en tid som många uppfattar som paralyserande. Inom samtida feministisk forskning, skriver Janet Newman (2013), beskrivs ofta nyliberalism som en determinerande kraft, vilket enligt henne utesluter möjligheten för såväl agentskap som politik:

[T]hese accounts have little regard for political agency, or for how contradictions are lived, managed and produce potential lines of fracture. The agency of capitalism or neoliberalism itself is unquestioned […] And while the treatment of feminism is nuanced and subtle, neoliberalism tends to be regarded as an unproblematic category: it is feminism that has to flex, not neoliberalism. Neoliberalism itself is treated as a given; as a self-evident phenomenon that needs little discussion. It is depicted as a global and globalizing phenomenon that rolls all before it, operating at a different scale from, and thus subsuming, «local» and «particular» struggles.

Newman 2013:204

Istället för att förstå nyliberalism som den enda källan till «alla dåliga saker» vill jag, i enighet med Janet Newman (2013:205), betona dess multiplicitet och hybriditet genom att belysa hur nyliberalism samspelar med (andra) politiska projekt som strävar efter att förändra makt, såsom till exempel jämställdhetsambitioner och -politik. I den här artikeln följer jag Aihwa Ongs definition av nyliberalism som en «mobil teknologi» (2007:3), vilket innebär att jag förstår nyliberalism som en typ av styrande, som i en given kontext interagerar med andra politiska rationaliteter, element och omständigheter. Jag förstår styrande utifrån Foucaults (2010) begrepp governance. Governance skapas genom komplexa relationer mellan statliga och icke-statliga aktörer, mellan sociala nätverk och individer. Denna typ av styrande är inte begränsad till en stat eller till aktörer inom staten, utan utövas av olika slags sociala aktörer, även i personliga relationer och genom former av självstyrande (Rose 1999). Det är en typ av styrande som är beroende av att individer tar ansvar över sin möjlighet att agera fritt, vilket innebär att governance är en på samma gång frivillig och tvingande form av styrning. Barbara Cruikshank föreslår att målsättningen med detta styrande är att «forma medborgare så att de agerar som sin egen härskare [master]» (1999:101). Det betyder inte att staten förutbestämmer medborgarnas handlingar, beslut och drömmar, men att staten – som ett sätt att styra – erbjuder möjligheter för medborgare att utvecklas som fria, självständiga och autonoma subjekt, villiga att styra sig själv och andra (Rose 1999). Det innebär, mer konkret, att medborgare förväntas skänka mening åt statens ambitioner om frihet, autonomi och självständighet och fylla det med specifikt innehåll (Cruikshank 1999). Jag föreslår att jämställdhet är ett av de verktyg som används inom ramen för en sådan styrning genom frihet, varigenom de subjekt som jämställdhet påstås ha förmågan att befria eller rädda alltså också konstrueras. Inom dagens nyliberala kontext, skriver Inderpal Grewal (2005), fyller engagemang för jämställdhet en mycket betydelsefull funktion, eftersom det garanterar en fortsatt produktion av subjekt och objekt som kan befrias/räddas, när stater, av såväl andra som sig själv, uppfattas som allt mindre effektiva.

Härnäst följer min analys av de tre fallstudierna. Till att börja med, analyserar jag varje samhällsarena för sig, jag placerar dem efter varandra, för att sedan analysera dem gemensamt, och betona flöden, skiftningar och överlappningar mellan dessa samhällsarenor. Först ut är en analys av jämställdhet, mångfald och likabehandling inom universitetets kvalitetsarbete.

Fallstudie 1: Vision 2020

Som ett led i sitt kvalitetsarbete har mitt eget universitet, Göteborgs universitet, utvecklat styrdokumentet Vision 2020. Dokumentet identifierar målsättningar och strategier för att uppnå dessa mål, och omfattar all verksamhet vid Göteborgs universitet från 2013 till och med 2020. Enligt detta dokument är Göteborgs universitets vision att med «kvalitetsdriven forskning, utbildning och samverkan i en inspirerande miljö, uttalat samhällsansvar och globalt engagemang [bidra] till en bättre framtid».⁴ En tonvikt på konkurrens och kvalitet präglar visionsdokumentet⁵, som uttrycker att det är «nödvändigt att stärka [universitetets] konkurrenskraft» genom «aktiv rekrytering» av bland annat internationella forskare, lovande unga forskare och internationellt ledande forskare. I Vision 2020 beskrivs det att:

Aktiv rekrytering skapar kvalitet

Göteborgs universitet ska stärka forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet – det är nödvändigt för att stärka vår konkurrenskraft, utgör grunden för kvaliteten i utbildningen och stimulerar utbytet med omvärlden.

Därför ska vi:

satsa på extern och särskilt internationell rekrytering
aktivt rekrytera och stödja lovande unga forskare och erbjuda goda arbetsförutsättningar
engagera internationellt ledande forskare som gästforskare
utveckla stödet för mottagandet av externt rekryterad personal
vid tillsättning av tjänster säkerställa transparenta bedömningsprocesser som vilar på meritokratisk grund⁶

Med dess betoning på aktiv, internationell och elitorienterad rekrytering av «lovande» och «ledande» forskare, skriver dokumentet fram ett narrativ om universitetet som en plats formad, inte av den kunskap som utvecklas där, utan av dess konkurrenskraft, det vill säga, dess möjlighet att rekrytera forskare och studenter som på något sätt har utmärkt sig som «kvalificerade», «lovande» eller «bäst».⁷ I skapandet av denna konkurrenskraft är, som jag visar längre fram, jämställdhet, mångfald och likabehandling ett viktigt led genom vilket universitetet strävar efter att framställa sig som en attraktiv arbetsplats för att lyckas bättre i sin rekrytering av kvalificerade (internationella) studenter och medarbetare.

Kopplingarna mellan utbildning och marknad i Göteborgs universitets visionsdokument illustrerar framväxten av ett marknadsdrivet universitet, där varumärkesbyggandet är centralt, i Göteborgs universitets version: «samhällsansvar» och ett «globalt engagemang» för att bidra «till en bättre framtid».⁸ Det finns flera problematiska effekter av denna marknadsorientering av universitetet.⁹ Här kommer jag att fokusera på de komplexiteter som framträder genom den betydelse som Göteborgs universitet tilldelar jämställdhets-, mångfalds- och likabehandlingsarbete i sin marknadsorientering. I Vision 2020 kommer det bland annat till uttryck på följande sätt:

En socialt hållbar miljö

Attraktionskraften hos Göteborgs universitet som arbetsplats är avgörande för verksamhetens kvalitet. En stimulerande arbets- och studiemiljö bidrar till att vi kan rekrytera och behålla kvalificerade medarbetare och studenter.

Därför ska vi:

arbeta aktivt och systematiskt med mångfalds-, jämställdhets- och likabehandlingsfrågor
vidta åtgärder för att motverka ojämställda och ojämlika villkor och strukturer
främja normer som leder till att både medarbetare och studenter behandlar varandra med ömsesidig respekt
tillämpa nolltolerans mot avvikelse från grundläggande etiska principer
ha ett aktivt och genomtänkt personal- och studentvårdande arbete, som erbjuder en rimlig arbetsintensitet och -belastning för medarbetare och studenter¹⁰

Om tidigare satsningar på genus och jämställdhet i högskolan har beskrivits som ett sätt för politiker att stödja forskning som kunde lägga en grund för eller utveckla politiska förslag omkring jämställdhet (Alnebratt 2009; Jordansson 2003), tycks jämställdhet, mångfald och likabehandling inom akademiska institutioner i Sverige idag betraktas som ett marknadsvärde, av betydelse för, som Vision 2020 skriver, att «rekrytera och behålla kvalificerade medarbetare och studenter». Denna koppling mellan marknadsvärde, kvalitet och jämställdhet återfinns också hos ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson, som betonar att detta är av nationellt intresse och motiverar jämställdhet i högskolan på följande sätt:

För att vi ska kunna ta tillvara kompetens på bästa sätt är det avgörande att vi kommer tillrätta med ojämställdheten i högskolan, det är viktigt såväl för individen som för Sverige. I den svenska högskolan ska kvinnor och män kunna verka på lika villkor och med samma möjligheter till akademisk karriär.¹¹

När Göteborgs universitet betonar vikten av jämställdhet, mångfald och likabehandling skapar det ett intryck av att deras ambitioner att «arbeta aktivt och systematiskt med jämställdhet-, mångfald- och likabehandling»¹²kommer att leda till att ras, nationalitet, klass och genus inte ska innebära något problem till exempel vid rekrytering, vid studier och forskning eller vid beslut för befordran, trots att strukturella ojämlikheter i hög grad präglar dagens universitet och förändring har visat sig gå mycket långsamt – inte enbart när det gäller genus, även om endast 24 procent av professorerna 2014 i Sverige var kvinnor, utan i synnerhet när det gäller ras, nationalitet och klass (SCB 2016).¹³ Här menar jag inte att det vore bättre om Göteborgs universitet valde att lägga ned sitt arbete med jämställdhet, mångfald och likabehandling, men jag vill betona att ett dokument av det här slaget kan riskera att «doing the document instead of doing the doing», som Sara Ahmed formulerar det (2007:590), och jag ser en risk med att detta visionsdokument gynnar Göteborgs universitet mer än det gynnar de subjektskategorier som utpekas som föremål för dokumentet, det vill säga, forskare och studenter som på olika sätt är marginaliserade i termer av genus, klass, ras och nationalitet.

Sedan studieavgifter infördes 2011 för studenter utanför EU/EES innebär det att den internationella rekrytering som Göteborgs universitet visionerar om, huvudsakligen kommer att ske inom EU/EES, alternativt genom rekrytering av ekonomiskt välsituerade utomeuropeiska studenter.¹⁴ Samtidigt, betonar Encarnación Guiterréz-Rodríguez (2016:169) «reflekterar universitet nationalstatens inneboende sociala ojämlikheter.» Liksom vid de tyska och engelska universitet som Guiterréz-Rodríguez skriver om, är en skiktning i enlighet med ras och klass särskilt framträdande vid svenska universitet: «Genom att huvudsakligen rekrytera från vita, nationella, ekonomiskt välbeställda grupper, är dessa institutioner gynnsamma platser för reproduktionen av vita, nationella eliter» (Guiterréz-Rodríguez 2016:169). Här utövas strukturell rasism både genom direkta åtgärder, såsom gränskontroller på universitetet, och genom olika former av vardagsrasism (Guiterréz-Rodríguez 2016; de los Reyes 2007). Gränskontroller sker på universitetet genom specifika krav på intyg och redogörelser från internationella studenter, vilket leder till att allt färre utomeuropeiska studenter söker till, och påbörjar, sina studier på grund av «avgifter och snårig byråkrati».¹⁵

I en kartläggning av Universitetskanslerämbetet 2017 framkom det att «tvång på att betala en stor del av studieavgiften för att kunna ansöka om uppehållstillstånd och långa väntetider på uppehållstillståndet bidrar till att betalande utländska studenter hoppar av under antagningsprocessen.»¹⁶ De utomeuropeiska studenter som trots allt påbörjar sina utbildningar behöver ha pengar på banken som räcker för den tid de kommer att studera (för ett års studier motsvarar det enligt Migrationsverket 80 640 kronor) och de måste lämna ett intyg till Migrationsverket innan de påbörjar studierna. Här måste de uppge tidpunkt för och målet med studierna, samt bifoga intyg från institutionen. De ombeds också lämna uppgift om vad de planerar att göra direkt efter avslutade studier. Om de behöver förlänga sin studietid, till exempel på grund av en missad tentamen, behöver de ansöka om förlängning, där skälet för förlängningen ska motiveras och bekräftas genom ett nytt intyg från institutionen.¹⁷

Enligt Guiterréz-Rodríguez (2016) har denna typ av gränskontroller som syfte att hindra specifika grupper från att röra sig fritt i samhället. Som en strategi i ett globalt positionssystem, stärker dock betoningen på jämställdhet, mångfald och likabehandling Göteborgs universitets varumärke, och får Göteborgs universitet att framträda som en organisation som tar sitt ansvar lokalt och globalt för att bidra till en «bättre framtid». Att Göteborgs universitet uttryckligen vill rekrytera «de bästa» studenterna väcker frågan om vad för slags subjektsförståelse universitetet bär på, om studenters förmåga kan bedömas redan innan de har börjat på universitetet. Här sker inte bara en kommodifiering av den kunskap som förväntas cirkulera i universitetet, utan också av de subjektiviteter som ska bära upp denna kunskap: Kvinnor, svarta, personer med arbetarklass- och/eller migrantbakgrund bidrar alla till att stärka universitetets varumärke och därmed dess position i den globala konkurrensen (Hark 2016). Som en effekt av universitetets visionära varumärkesbyggande upplever sig personer som tillhör dessa subjektskategorier – kvinnor, svarta, personer med arbetarklass- och/eller migrantbakgrund – på samma gång både hypersynliga och osynliga, eftersom strukturell diskriminering fortsätter att utövas på olika nivåer inom universitetets organisation (Liinason 2014; de los Reyes 2007; Mählck 2013).

Fallstudie 2: Regeringpolitik

Under mitten av 2000-talet ersatte föreställningen om «jämställdhet som ett nationellt värde» begreppet «den kvinnovänliga välfärdsstaten» som hade cirkulerat i Sverige och övriga nordiska länder sedan mitten av 1980-talet. Diskursen om jämställdhet som ett nationellt värde växte bland annat fram som en effekt av den nyliberala orienteringen i Sverige, vilket innebar en förändrad förståelse av begreppet jämställdhet. Om jämställdhet tidigare hade varit förankrat i idéer om redistributiv rättvisa utvecklades i och med nyliberalismen en ny förståelse av jämställdhet som en fråga om individuella rättigheter (Andersson 2010; Tollin 2011). Med detta skifte kom jämställdhet att beskrivas som ett mål i sig själv och nya subjektpositioner för kvinnor och män, såsom omhändertagande män och kvinnor i karriären, växte fram (Annfelt 2008).

Enligt Sveriges numera feministiska regering, handlar jämställdhet idag inte «enbart» om mänskliga rättigheter eller demokrati. Istället, beskriver regeringen, är jämställdhet «en självklarhet i ett modernt välfärdssamhälle – för rättvisa och ekonomisk utveckling.»¹⁸ Uttalandet illustrerar den nyliberala förskjutning som skett inom socialdemokratin, med dess rörelse bort från tidigare perioders betoning på solidaritet, universalism och ekonomisk omfördelning, till en förståelse av ekonomisk tillväxt som en «kraft för mänsklig frigörelse» (Andersson 2010:135). Inom ramen för denna nyliberala kontext mobiliseras diverse aktörer för att realisera kvinnors rätt till makt och resurser: medborgare, civilsamhällesaktörer, företag, myndigheter och landsting.

Jämställdhet är dock inte bara ett verktyg som syftar till att främja rättvisa och ekonomisk utveckling inom Sveriges gränser. Genom att stärka «Sverige» som varumärke i en globaliserad värld (Hearn 2015), bidrar idén om «svensk» jämställdhet till Sveriges ekonomiska utveckling också på en internationell arena, inte minst genom de möjligheter detta skapar för svenska internationella företag att stärka sin profil som goda arbetsgivare och socialt ansvarstagande företag. Idén om en särskild svensk typ av jämställdhet ger även nationella representanter auktoritet i internationella förhandlingar och befäster Sveriges inflytande internationellt (Towns 2010). Faktum är att jämställdhet, vid sidan av «det svenska musikundret», har beskrivits som en av Sveriges mest framgångsrika exportprodukter (Mulinari och Neergaard 2004). Och det är en position som företrädare för staten gör sitt bästa för att upprätthålla. Till exempel förklarade dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni 2013 att:

Kampen för kvinnors rättigheter hotas på en internationell nivå av länder med en bakåtsträvande syn på jämställdhet. Sverige och våra nordiska grannländer bör gå i bräschen för en framtidsagenda för kvinnors rättigheter.¹⁹

I den senaste jämställdhetspolitiska skrivelsen, betonar regeringen att «[j]ämställdhet är en fråga om rättvisa och en viktig del av samhällsbygget. Jämställdhet bidrar också till ekonomisk utveckling genom att både kvinnor och mäns potential tas tillvara» (2016:65). Jämställdhet ska, enligt regeringen, uppnås genom det övergripande målet att «kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv», vilket ska genomföras med hjälp av sex delmål.²⁰ Regeringen förklarar: «Att enas om slutmålen för jämställdhetspolitiken är av naturliga skäl enklare än att enas om en gemensam problembild och önskvärda politiska åtgärder» (2016:68).

Enligt regeringen är en sådan «strategisk styrning» utifrån målområden mer effektiv än en detaljstyrning, och de betonar att denna process kännetecknas av «tillit och förtroende» (2016:68). Samtidigt lyfter skrivelsen fram behov av att «stimulera, utveckla och skynda på förändringsarbetet på jämställdhetsområdet» (2016:86), vilket bland annat ska ske genom «stärkt styrning» av myndigheter, genom könsuppdelad statistik, och genom inrättandet av en jämställdhetsmyndighet för ett «effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken» (2016:97). I skrivelsen framträder statens roll i ambitionerna att nå jämställdhet som en performativ form av styrning, som syftar till att effektivisera myndigheters och medborgares prestationer genom att göra dem beräkningsbara och jämförbara (Dean 2010). Samtidigt vädjar regeringen till vår frihet och handlingsförmåga, för att genom «tillit och förtroende» administrera oss till självstyrande så att jämställdhet ska kunna realiseras (Ong 2007).

I deras analys av svensk jämställdhetspolitik påpekar Alnebratt och Rönnblom att byråkratiseringen av jämställdhetspolitiken och frånvaron av problemformulering illustrerar att «ett ekonomiskt tänkande tagit över politiken» (2016:158) och att «det politiska», det vill säga, konflikter och kamper, har försvunnit från politiken. Även om jag håller med om deras kritik av det ekonomiskt styrda tänkandet och av byråkratiseringen av jämställdhetspolitiken, menar jag till skillnad från dem att regeringens jämställdhetspolitik fortfarande måste förstås som präglad av konflikter i hög grad – trots att dessa uttrycks genom en neutral, ofta byråkratisk retorik. Politiska hållningar, betonar Cris Shore och Susan Wright, «bär» sociala normer och värden. Även om policytexter och förslag kan framstå som «rena instrument för att främja effektivitet», fungerar en neutral retorik enligt Shore och Wright i själva verket som en maskering för att dölja dess politiska ambitioner och ideologiska värden (1997:8).

Ett exempel, från den senaste jämställdhetspolitiska skrivelsen, på några av de politiska ambitioner och ideologiska värden som genomsyrar jämställdhetspolitik idag, uttrycks när regeringen i skrivelsen bemöter remissinstansernas påpekande om behovet av att inkludera en intersektionell förståelse av kön i jämställdhetspolitiken. I sitt svar betonar regeringen att «olika maktordningar i relation till kön kan ha stor betydelse för jämställdhetspolitikens genomslag och träffsäkerhet» (2016:66). Trots detta, vill regeringen inte använda en sådan intersektionell förståelse av kön, därför att en inkludering av «alla de maktordningar som är relevanta för jämställdhetspolitiken i formuleringen av det övergripande målet [och] delmålen inte bidrar till tydlighet och genomförbarhet» (2016:71). Som jag tidigare beskrev, framhåller regeringen i skrivelsen fördelarna med en «strategisk styrning» i syfte att realisera jämställdhet, i stället för att presentera en problembild och försöka detaljstyra jämställdhetspolitiken (2016:68). Denna strategiska styrning innebär att regeringen ger myndigheter och medborgare frihet att fylla jämställdhetsarbetet med konkret innebörd, samtidigt som regeringen förväntar sig att dessa aktörer också tar ansvar för denna frihet. Om de inte tar ett sådant ansvar, går regeringen in med «stärkt styrning», så att de jämställdhetspolitiska målen ändå ska kunna uppnås.

På så vis utövar regeringen en på samma gång frivillig och tvingande form av styrning, med ambitionen att forma medborgare som är villiga att styra sig själv och andra, i syfte att optimera genomförandet av jämställdhet. Men, som regeringens svar på remissyttrandena visar, är det inte alla typer av subjekt som tillåts skänka mening åt jämställdhetspolitiken. Istället ges olika subjektskategorier olika roller i ambitionen att uppnå jämställdhet, där vissa typer av subjekt anses mer lämpade för realiserandet av statens ambitioner om jämställdhet, medan andra exkluderas. Trots att regeringen beskriver processen att uppnå jämställdhet som präglad av «tillit och förtroende», och trots att de hellre betonar slutmål än problembilder och detaljerade politiska åtgärder, drar regeringen en förvånansvärt skarp gräns mellan priviligierade subjektskategorier, som anses mer lämpliga för förverkligandet av detta politiska projekt, och subjektskategorier som upplever marginalisering i termer av klass, ras, etnicitet och nationalitet, som exkluderas därför att de ojämlikheter som dessa grupper upplever enligt regeringen skulle försvåra ett effektivt realiserande av jämställdhet.

Produktionen av minoriteter och underpriviligerade grupper bottnar enligt Nira Yuval-Davis i ett «antagande om dessa grupper som avvikande från det ‘normala’» (1997:11). Detta antagande, skriver hon, är en effekt av en naturalisering av ett kollektivs nationella hegemoni. En sådan naturalisering, fortsätter hon, innebär att det hegemoniska kollektivets tillgång till staten och civilsamhället uppfattas som naturlig, och resulterar i att minoriteter exkluderas från centrala maktresurser i samhället. Genom sin idé om ett effektivt genomförande av jämställdhet utgår regeringen från en sådan naturaliserad förståelse av det hegemoniska nationella kollektivet – vita, svenskfödda medelklasskvinnor och -män – med påföljd att minoriteter och underpriviligierade grupper exkluderas från möjligheten att fylla jämställdhetspolitiken med mening. Istället möjliggör och underlättar regeringen dessa maktrelationer genom att låta en avgränsad grupp kvinnor och män skänka mening åt statens ambitioner om jämställdhet och för att optimera genomförandet av detta politiska projekt. Med andra ord ges jämställdhet betydelse och mening inom regeringens jämställdhetspolitik genom att det kopplas till särskilda subjektskategorier som är priviligierade i termer av klass, ras, etnicitet och nationalitet och denna förståelse används sedan för att också rättfärdiga dessa maktrelationer, med hänvisning till regeringens ambition att effektivt realisera detta politiska projekt.

Fallstudie 3: Kvinnoorganisationer

Sedan 1990-talet har föreställningar om jämställdhet och kvinnors rättigheter i Sverige allt starkare kommit att kontrasteras mot diskurser om ras/etnicitet, genom polariseringar mellan «oss» och «dem», mellan jämställda svenskar och ojämställda migranter (Towns 2002). Antagandet om jämställdhet som något specifikt «svenskt» och jämställdhet som ett nationellt värde skapar problematiska villkor för migranters deltagande i det så kallade jämställda Sverige (Alinia 2011, 2013; Carbin 2010). Det är bland annat mot bakgrund av sådana observationer som idén om «svensk» jämställdhet har kommit att beskrivas som «islamofobisk» (Hübinette och Lundström 2011:48), «etnocentrisk» (Alinia 2013:2), och som en hierarkiskt differentierande diskurs «där kategorier som ‘svensk’ och ‘invandrare’ konstitueras» (Towns 2002:161; Ålund 1995). Under mina intervjuer med representanter från tre landsomfattande, universalistiska kvinnoorganisationer i Norge, Danmark och Sverige kom vi då och då in på att prata om «invandrarkvinnor». Vid dessa samtal, uttrycktes ofta antaganden om jämställdhet som något specifikt ‘svenskt’, genom beskrivningar av vita «svenska» eller «nordiska» kvinnor (och män) som jämställda, medan migranta kvinnor sågs som ojämställda, som mer eller mindre förtryckta och passiva offer. Vid ett tillfälle, då jag hade ställt frågan om hur dessa organisationer samarbetar med migranta kvinnor, suckade en forskningsdeltagare, gav mig en menande blick och sa uppgivet: «hedersmord, könsstympning och så vidare.» En annan sa att det var svårt att samarbeta med invandrarkvinnor eftersom «den verklighet» som de upplever skiljer sig så markant från «svenska» kvinnors: «De lever ett liv utan jobb, utan pengar, de har ett liv som i ett fängelse.» På liknande sätt, lyfte forskningsdeltagare fram att invandrarkvinnor sällan går ut, att de sitter hemma utan att ta något arbete och att de inte lär sig språket, vilket isolerar dem från samhället: «De blir inte integrerade och blir sittande där med [bidrag], och det går ju att leva på men det är ingen framtid. Ni måste ut i arbetslivet, säger vi.»

I mina samtal med medlemmar av dessa universalistiska kvinnoorganisationer positionerades den migranta kvinnan gång på gång som ett passivt, förtryckt, isolerat offer för sin kultur. Ett annat tema som trädde fram vid intervjuer knöt an till den starka viljan, hos forskningsdeltagare, att frigöra dessa kvinnor. En forskningsdeltagare beskrev till exempel: «Detta är kvinnor i Sverige, de har rätt att arbeta, att leva ett autonomt liv, att bli lyssnade på.» Ett tredje tema uttryckte föreställningar om kulturer som homogena, vilket skedde genom att forskningsdeltagare drog gränser mellan sig själv, som «svenska» eller «nordiska» kvinnor («vi») och migranta kvinnor («de»). Här kunde forskningsdeltagare till exempel betona att det är annorlunda att samarbeta med migranta kvinnor än «svenska» kvinnor, eftersom «de har en annan etnisk sammansättning än vad vi har» men också genom uttalanden som uttryckte en vilja att närma sig varandra, eller rättare sagt, att «de» ska närma sig «vi:et». En forskningsdeltagare formulerade att:

Jag vet inte hur man får dem att känna vad som är det rätta, [hur vi] på ett icke-aggressivt sätt, på ett kultiverat sätt, kan sprida vårt budskap [om jämställdhet]. Jag känner ju att det kan stärka kvinnor i andra kulturer också.

Dessa varierande positioneringar i förhållande till «invandrarkvinnan» skapar inte bara den migranta kvinnan som ett offer för en förtryckande kultur, utan skapar samtidigt den «svenska» kvinnan som redan frigjord och jämställd, utrustad med förmågan att också veta vad som är bäst för «andra» kvinnor (Frankenberg 1993; Scharff 2011). I dessa intervjuer positionerades migranta kvinnor som en homogen grupp, tillhörande en lika homogen kultur, samtidigt som «svenska» kvinnor positionerades som jämställda, autonoma och fria. En närmare granskning av dessa föreställningar om «svensk» jämställdhet – eller snarare, av uppfattningen att «andra» kvinnor saknar det som «svenska» kvinnor har – visar dock, som jag diskuterar nedan, att dessa uppfattningar på ett betydelsefullt sätt bidrar till att skapa och upprätthålla en sådan dikotomi mellan «fri» respektive «förtryckt».

I våra samtal kom jämställdhet till uttryck på en rad olika sätt: Forskningsdeltagare betonade vikten av att «komma ut i arbetslivet» och «att tjäna pengar», de pratade om jämställdhet som en rättighet, till «autonomi» och till att «bli lyssnad på». Samtidigt framstod jämställdhet som något migranta kvinnor behöver lära sig, genom att lyssna på «svenska» kvinnors «budskap» om jämställdhet, i vilket migranta kvinnor uppmanades att ta ett jobb för att «bli integrerade» i samhället, vilket en forskningsdeltagare hoppades kunde hjälpa dessa kvinnor att «känna vad som är det rätta», det vill säga, att vilja bli jämställda. I dessa samtal gavs jämställdhet mening och begriplighet genom kopplingar mellan yrkesarbete, egen inkomst och kvinnors frihet. Denna form av jämställdhet uppfattades som något specifikt svenskt och det knöts till rättigheter som autonomi och deltagande (att bli lyssnad på): «Detta är kvinnor i Sverige».

Även om alla dessa företeelser – yrkesarbete, lön, autonomi och deltagande – är centrala för kvinnor i många delar av världen uppfattade mina forskningsdeltagare dessa strävanden som specifikt svenska. Men jämställdhet gavs inte endast betydelse genom denna nära relation mellan idéer om yrkesarbete, lön och «svenskhet» – det vill säga, genom kopplingar mellan ekonomiska och nationella värden. Jämställdhet kopplades också till en särskild form av moralisk auktoritet. I våra samtal gav olika forskningsdeltagare uttryck för olika hållningar när det handlade om hur «svenska» kvinnor bäst kunde hjälpa och stärka migranta kvinnor, men den samlade bild som trädde fram av invandrarkvinnor som förtryckta offer och «svenska» kvinnor som frigjorda aktörer illustrerade tydligt hur dessa kvinnor inte bara såg sig själva som fria, utan också uppfattade sig som utrustade med förmågan att befria även andra kvinnor. Detta tycks bottna i att vissa vita, nationellt förankrade, kvinnor tillåter sig att definiera sig som jämställda, kapabla att ta ansvar för sin utveckling, sysselsättning och handlingsförmåga, och uppfattar sig som lika kapabla att «tala om och känna andra», i det här fallet, migranta kvinnor (Scharff 2011:130).

Genom att ikläda sig en sådan moralisk auktoritet, gav mina forskningsdeltagare uttryck för en typ av omsorg som Uma Narayan (1995) beskriver som kolonial. Enligt Narayan bärs en sådan kolonial omsorgsdiskurs upp av «rasistiska stereotyper omkring […] koloniserade Andras negativa eller underlägsna status» (1995:134) och kommer till uttryck när maktrelationer och dominans mellan grupper rättfärdigas genom en form av paternalism som påstås vara i den koloniserades intresse och för dennes bästa. Inom ramen för en kamp för kvinnors rättigheter, konstrueras på så vis diskursen om «svensk jämställdhet» inte enbart genom kopplingar till ekonomiska och nationella värden, utan också genom kopplingar till moraliska värden. I det här sammanhanget fungerar jämställdhet upprätthållande av en kolonial maktrelation, inom vilken «andra» kvinnor uppfattas som offer för en förtryckande kultur, samtidigt som själva existensen av «svensk» jämställdhet tycks rättfärdiga svenskfödda kvinnor att utöva en moralisk auktoritet över andra kvinnor, vars röster och erfarenheter ogiltigförklaras som icke-legitima.

Jämställdhet som assemblage

Jag har här ovan diskuterat exempel från tre samhällsarenor – universitet, regeringspolitik och civilsamhälle – som fungerar relativt fristående från varandra. Jag menar dock att det också går att se betydelsefulla kopplingar mellan dem genom att fokusera på den betydelse som jämställdhet ges inom dessa tre arenor, där jämställdhet ges mening genom att den knyts till andra begrepp, såsom kvalitet, effektivitet eller kvinnors rättigheter. Vid en jämförelse av jämställdhetsbegreppet tvärs över dessa tre arenor, som jag strax återkommer till, uppstår ett mönster som jag menar karaktäriserar jämställdhet som assemblage.

I den första fallstudien visade jag hur jämställdhetsarbete på ett universitet syftade till att stärka dess marknadsvärde och konkurrenskraft genom en kommodifiering av kunskap och subjekt. Här ledde universitetets arbete för jämställdhet till ett osynliggörande och upprätthållande av strukturella ojämlikheter, då jämställdhet fungerade som ett verktyg för att stärka universitetets varumärke, snarare än att förändra maktrelationer. Jag lyfte också fram hur hänvisningar till kvalitet rättfärdigade denna form av jämställdhet som en strategi i ett globalt positionssystem. I den andra fallstudien studerade jag hur regeringens jämställdhetspolitik kopplades till priviligierade subjektskategorier och jag diskuterade hur denna förståelse av jämställdhet användes för att rättfärdiga maktrelationer i termer av klass, ras, etnicitet och nationalitet, med hänvisning till regeringens ambition att effektivt realisera jämställdhet. I den tredje fallstudien visade jag hur representanter för kvinnoorganisationer konstruerade sig själva som fria, kapabla och ansvarstagande subjekt, med förmåga att rädda också «andra» kvinnor. Jag beskrev hur representanter för kvinnoorganisationer tilläts tala om och känna även «andra» kvinnor utifrån en omsorg om dessa kvinnors välmående, samtidigt som migranta kvinnors röster och erfarenheter ogiltigförklarades, och jag diskuterade hur ett sådant utövande av moralisk auktoritet rättfärdigades genom forskningsdeltagarnas engagemang för kvinnors rättigheter.

Jag har visat hur en diskurs om jämställdhet inom universitetet, i regeringspolitik och i civilsamhällesorganisering skapar hierarkiska differentieringar mellan nationsfödda, vita, medelklass-subjekt och «andra», i dessa exempel subjekt som präglas av icke-vithet och specifika migrations- och arbetarklasserfarenheter. Dessa «andra» tycks präglas av både hybervisibilitet och osynlighet i diskursen när de hamnar i centrum för ett intensivt engagemang för rättigheter, samtidigt som deras erfarenheter och röster osynliggörs genom att ogiltigförklaras som icke-legitima eller icke önskvärda, och då de kommodifieras som ting i en global konkurrens; blotta närvaron av dessa subjekt tycks vara tillräcklig för en febril aktivitet omkring dem, en aktivitet som konsekvent återupprättar nationen och dess medborgare som jämställda på samma gång som de subjekt som denna aktivitet kretsar kring marginaliseras som talande subjekt och görs till föremål för diverse typer av kontroll, inom universitetet, i regeringspolitik och civilsamhällesengagemang. I min diskussion ovan är gränskontrollerna vid universitetet det kanske tydligaste exemplet på den förskjutning som gör det möjligt att på en och samma gång hävda att jämställdhet och mångfald är en egenskap som utmärker universitetet samtidigt som de subjekt som representerar detta misstänkliggörs och kontrolleras. Men även regeringens exkluderande förståelse av jämställdhet, och den koloniala omsorgsdiskurs som präglar kvinnoorganisationers engagemang återupprättar denna hierarki genom att en föreställning om «svensk» jämställdhet tillåter vissa aktörer att uppfattas som fria och kapabla att realisera jämställdhet, med förmåga att också se och förstå vad «andra» kvinnor vill ha/vara. Denna dynamik belyser tydligt konsekvenserna av biomakt i Foucaults mening, där värde och nytta distribueras från staten och hålls i kontroll av diverse institutioner såsom familjen, skolan, socialt arbete och så vidare (Foucault 2010; Cruikshank 1999). Inom ramen för den kontext som jag skriver om – Sverige – skulle jämställdhet som assemblage också kunna förstås som ett uttryck för biomakt. Att avgränsa denna dynamik till att förstå den som en effekt av nationalstatens anspråk på makt över dess medborgare vore dock att försvaga betydelsen av begreppet, som enligt Jasbir Puar snarare ska förstås som «ett kraftfält, istället för en aktivitet eller egendom hos någon nationalstat, organisation eller individ. [Det] är också en process, inte ett event eller ett attribut.» (2013:25).

Inom ett sådant projekt är det svårt att upprätthålla binära förståelser av förtryckare/förtryckt; staten/civilsamhället; kvinna/man. Assemblage ska istället uppfattas som ett analytiskt verktyg för att förstå de konsekvenser som kvinnorörelsens framgångar har lett till (Puar 2013). Genom att jämföra föreställningar om jämställdhet mellan tre samhällsarenor, framträder ett mönster genom kopplingar mellan nyliberala, geopolitiska och subjektiverande normaliseringsprocesser inom vilka jämställdhet genererar ekonomiskt och nationellt värde till Sverige som nation. Genom diskurser om frihet och rättigheter konstrueraras här också vissa typer av subjekt som moraliska auktoriteter på området, lämpliga att förverkliga detta politiska projekt. Den diskursiva positioneringen av «andra» inom ramen för en sådan idé om jämställdhet leder samtidigt till en hierarkisk differentiering av subjekt i termer av ras, etnicitet, genus, klass och nationalitet (Ålund 2014). Som en effekt av jämställdhet som assemblage konstrueras identiteter som kan åtnjuta statens erkännande, såsom till exempel framstående forskare, kvinnor i karriären eller jämställdhetsförespråkare, vars rättigheter lyfts fram som bevis på den svenska statens ambitioner att uppnå rättvisa, på samma gång som staten beslutar om nedskärningar i «välfärd, invandrares rättigheter och utvidgar statens makt» (Puar 2013:25), bland annat genom ett ökat engagemang i övervakning, olika former av gränskontroll och deportation. Under tiden får de kvinnor och underpriviligierade grupper som inte kan eller vill assimileras in i denna diskurs problem att mobilisera statens och andra samhällsaktörers uppmärksamhet (Ticktin 2008).

Inom ramen för denna komplexa dynamik, föreslår jag att vi behöver teoretisera nya subjektspositioner bortom existerande ambitioner inom feministisk forskning att utvärdera brister eller framgångar inom statens eller andra aktörers jämställdhetssträvanden. I syfte att förskjuta fokus från frågan om identitet, vilket jag förstår som en effekt av den moraliska, ekonomiska och geopolitiska regim som är jämställdhet som assemblage, vill jag avslutningsvis föreslå att en uppmärksamhet på affekt – på sinnesupplevelser, känslor och relationer – kan synliggöra det som inte ryms inom sådana anspråk på kontroll genom frihet. Även om politiska krav på jämställdhet görs begripliga och meningsfulla inom ramen för en moralisk, ekonomisk och geopolitisk regim, är våra upplevelser av exkludering eller orättvisa så mycket mer komplexa och oberäkneliga än vad som ryms inom denna regim (Puar 2013). Här kan en uppmärksamhet på affekt skapa en annan förståelse av jämställdhet än den som erbjuds av idén om detta som en mer eller mindre stabil geopolitisk och moralisk konstruktion som kan «exporteras» eller «läras ut». Inspirerad av Jasbir Puar (2007, 2013) vill jag lyfta fram möjligheten att förstå hur jämställdhet som assemblage konstrueras i mötet mellan olika kunskaper och erfarenheter. En sådan förståelse innebär att alla försök att styra andra, till exempel genom idéer om empowerment, jämställdhet eller kvinnors rättigheter, måste läggas åt sidan (Cruikshank 1999). Istället handlar det om att uppmärksamma hur diskursers affektiva uttryck – de sinnesupplevelser och sensationer som diskursen ger oss – möjliggör för nya kunskaper och erfarenheter att utvecklas. En sådan uppmärksamhet på affekt kan synliggöra hur det som inom denna diskurs uppfattas som motsatta subjektiviteter (fri/förtryckt) i själva verket överskrider dess gränser genom ett komplext samexisterande, eftersom de komplexa, instabila och röriga «affektiva energier» (Puar 2013:40) som uppstår som en effekt av jämställdhet som assemblage överskrider mer eller mindre stabila identitetsbeteckningar som till exempel «kvinna», «invandrare», eller «internationell student» (Puar 2007). Dessa energier kan ta sig olika uttryck, som stolthet, ilska, glädje, osäkerhet, eller vilja att göra uppror, men de är inte formade i enlighet med någon normaliserande regim (Puar 2013). Sådana affektiva energier kan vara både problematiska och förhoppningsfulla, men – och det är kanske mest betydelsefullt – de bryter upp de hierarkier och motsatser som denna diskurs skapar, och möjliggör för en förståelse av obegripliga eller oönskade subjekt bortom de diskursiva gränser som exkluderar deras kunskaper och erfarenheter, och betonar dem som centrala för en förståelse av denna diskurs. På så vis kan de erfarenheter och kunskaper som obegripliga eller oönskade subjekt talar ifrån begripliggöras som i allra högsta grad värdefulla och giltiga.

Litteratur

Ahmed, Sara 2007. «‘You end up doing the document rather than doing the doing.’ Diversity, race equality and the politics of documentation». Ethnic and Racial Studies 30 (4):590–609.

Alinia, Minoo 2011. «Den jämställda rasismen och de barbariska invandrarna: ‘Hedersvåld’, kultur och skillnadens politik.» I: Carina Listerborn m.fl. (red.): Våldets topografier. Betraktelser över makt och motstånd. Stockholm: Atlas.

Alinia, Minoo 2013. Honor and Violence against Women in Iraqi Kurdistan. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Alnebratt, Kerstin 2009. Meningen med genusforskning så som den framträder i forskningspolitiska texter 1970–2000. Göteborg: Media-Tryck.

Alnebratt, Kerstin och Malin Rönnblom 2016. Feminism som byråkrati. Stockholm: Leopard förlag.

Andersson, Jenny 2010. «En nyliberalism med ett mänskligt ansikte – eller socialdemokratins omänskliga hjärta?» Fronesis (32-33):126–139.

Annfelt, Trine 2008. «The ‘new father’: Gender equality as discursive resource for family policies». I: Kari Melby, Christina Carlsson Wetterberg och Anna-Birte Ravn (red.): Gender Equality and Welfare Politics in Scandinavia: The Limits of Political Ambition? Bristol: Policy Press.

Buchanan, Guro och Claire Annesly 2007. «Women and Nordic Labour Parties.» I: Claire Annesley, Francesca Gains, och Kirstein Rummery (red.): Women and New Labour: Engendering Politics and Policy? Bristol: The Policy Press.

Carbin, Maria 2010. Mellan tystnad och tal: flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik. Stockholm: Stockholms universitet.

Clarke, John 2008. «Living with/in and without neo-liberalism». Focaal – European Journal of Anthropology (51):135–147.

Cruikshank, Barbara 1999. The Will to Empower. Ithaca and London: Cornell University Press.

Edenheim, Sara och Malin Rönnblom 2012. «Tracking down politics and power in neo-liberal society». NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender Research 20 (4):227–229.

Dahl, Ulrika 2005. «Scener ur ett äktenskap: Jämställdhet och heteronormativitet». I: Don Kulick (red.): Queersverige. Stockholm: Natur och kultur.

Dean, Mitchell 2010. Governmentality. Power and Rule in Modern Society. London: Sage.

de los Reyes, Paulina 2007. Att segla i motvind. En kvalitativ undersökning om strukturell diskriminering och vardagsrasism inom universitetsvärlden. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Eduards, Maud 2007. Kroppspolitik. Stockholm: Atlas.

Fahlgren, Siv, Diana Mulinari och Angelika Sjöstedt Landén 2016. Ambivalenser och maktordningar: feministiska läsningar av nyliberalism. Göteborg och Stockholm: Makadam.

Fahlgren, Siv, Anders Johansson och Diana Mulinari 2011. «Introduction: Challenging normalization processes in a neoliberal welfare state». I: Siv Fahlgren, Anders Johansson och Diana Mulinari (red.): Normalization and ‘Outsiderhood’: Feminist Readings of a Neoliberal Welfare State. Dubai: Bentham Sicence Publishers.

Frankenberg, Ruth 1993. White Women, Race Matters. The Social Construction of Whiteness. Minneapolis, University of Minnesota Press.

Foucault, Michel 2010. The Government of Self and Others. New York: Palgrave Macmillan.

Foucault, Michel 1984. The Foucault reader. Edited by Paul Rabinow. New York: Pantheon Books.

Foucault, Michel 1981. «The order of discourse». I: Robert Young (red.): Untying the Text. A Poststructuralist Reader. London: Routledge and Kegan Paulh.

Gallie, W.B 1956. «Art as an Essentially Contested Concept». The Philosophical Quarterly 6 (23):97–114.

Giritli Nygren, Katarina, Siv Fahlgren, Anders Johansson 2016. «Normalisation meets governmentality: gender equality reassembled». I: Lena Martinsson, Gabriele Griffin och Katarina Giritli Nygren (red.): Challenging the Myth of Gender Equality in Sweden. Bristol: Policy Press.

Grewal, Inderpal 2005. Transnational America. Durham: Duke University Press.

Guiterréz-Rodríguez, Encarnación 2016. «Sensing dispossession: Women and gender studies between institutional racism and migration control policies in the neoliberal university». Women’s Studies International Forum (54):167–177.

Hark, Sabine 2016. «Contending directions. Gender Studies in the entrepreneurial university». Women’s Studies International Forum (54):84–90.

Hearn, Jeff 2015. Men of the World. Genders, Globalizations, Transnational Times. London: Sage.

Hobson, Barbara 2003. Recognition Struggles and Social Movements. Contested Identities, Agency and Power. Cambridge: Cambridge University Press.

Hook, Derek 2001. «Discourse, Knowledge, Materiality, History. Foucault and Discourse Analysis». Theory and Psychology 11 (4):521–547.

Hübinette, Tobias och Catrin Lundström 2014. «Three phases of hegemonic whiteness: understanding racial temporalities in Sweden». Social Identites 20 (6):423– 437.

Hübinette, Tobias och Catrin Lundström 2011. «Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of ‘Old Sweden’ and the Passing of ‘Good Sweden’». NORA (19):42–52.

Jordansson, Birgitta 2003. Genusprofessurerna – skildring av en process. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning.

Kjellberg, Josefin 2013. «Gender equality, masculinity and (un)privileged subject positions: Exclusions in Swedish gender equality discourse». NORMA – Journal for Masculinity Studies 8 (2): 112–130.

Melby, Kari, Anna-Birte Ravn Christina Carlsson Wetterberg 2009. «A Nordic model of gender equality? Introduction». I: Kari Melby, Anna-Birte Ravn, Christina Carlsson Wetterberg (red.): Gender Equality and Welfare Politics in Scandinavia – the Limits of Political Ambition? Bristol: Policy Press.

Lewis, Jane och Gertrude Åström 1992. «Equality, difference and state welfare: Labour market and family policies in Sweden». Feminist Studies 18 (1):59–87.

Liinason, Mia 2017. Equality Struggles. Women’s Movements, Neoliberal Markets, and State Political Agendas in Scandinavia. London: Routledge.

Liinason, Mia och Marta Cuesta 2016. Hoppets politik. Feministisk aktivism i Sverige idag. Stockholm och Göteborg: Makadam.

Liinason, Mia 2014. «Maktens skiftningar. En utforskning av ojämlikhetsregimer i akademin.» Tidskrift för genusvetenskap 31 (1):75–97.

Lister, Ruth 2009. «A Nordic Nirvana? Gender, Citizenship, and Social Justice in the Nordic Welfare States». Social Politics: International Studies in Gender, State and Society 16 (2):242–278.

Lukic, Jasmina och Adéle Sánchez Espinoza 2011. «Feminist perspectives on close reading». I: Rosemarie Buikema, Gabriele Griffin och Nina Lykke (red.): Theories and Methodologies in Postgraduate Feminist Research. London and New York: Routledge.

Marcus, George E. 1998. Ethnography through Thick and Thin. Princeton: Princeton UP.

Martinsson, Lena, Gabriele Griffin och Katarina Giritli Nygren 2016. «Introduction: challenging the myth of gender equality in Sweden». I: Lena Martinsson, Gabriele Griffin, Katarina Giritli Nygren (red.): Challenging the Myth of Gender Equality in Sweden. Bristol: Policy Press.

Mohanty, Chandra Talpade 2013. «Transnational feminist crossings: On neoliberalism and radical critique». Signs 38 (4):967–991.

Mulinari, Diana, Suvi Keskinen, Sari Irni och Salla Tuori 2009. «Chapter 1 Introduction: Postcolonialism and the Nordic Models of Welfare and Gender». I: Suvi Keskinen m.fl. (red.): Complying with Colonialism. Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region. New York: Ashgate Publishing.

Mulinari, Diana och Anders Neergaard 2004. «Syster, du är ju annorlunda: Migration, institutionell förändring och kön.» I: Christina Florin och Christina Bergqvist (red.): Framtiden i samtiden; Könsrelationer i förändring i Sverige och omvärlden. Stockholm: Institutet för framtidsstudier.

Mählck, Paula 2012. «Differentiering och excellens i det nya forskningslandskapet – Om kön, tystnad och performativa vithetshandlingar». Tidskrift för genusvetenskap (1–2):23–48.

Mählck, Paula 2013. «Academic Women with Migrant Background in the Global Knowledge Economy: Bodies, Hierarchies and Resistance». Women’s Studies International Forum (36):65–74.

Narayan, Uma 1995. «Colonialism and Its Others. Considerations on Rights and Care Discourses». Hypatia 10 (2):133–140.

Newman, Janet 2013. «Spaces of power: Feminism, neoliberalism and gendered labour». Social Politics 20 (2):200–221.

Ong, Aihwa 2007. «Neoliberalism as a mobile technology». Transactions of the Institute of British Geographers 32 (1):3–8.

Puar, Jasbir 2013. «Homonationalism as assemblage: Viral travels, affective sexualities». Jindal Global Law Review 4 (2):23–43.

Puar, Jasbir 2011. «‘I would rather be a cyborg than a goddess’. Intersectionality, Assemblage, and Affective Politics.» http://eipcp.net/transversal/0811/puar/en (2 maj 2017.)

Puar, Jasbir 2007. Terrorist Assemblages. Durham: Duke UP.

Ravn, Anna-Birte och Bente Rosenbeck 2010. «Competing Meanings of Gender Equality: Family, Marriage and Tax Law in 20^th Century Denmark». I: Janet Fink och Åsa Lundqvist (red.): Changing Relations of Welfare. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Rodriguez, Philippe-André 2015. «Human dignity as an essentially contested concept». Cambridge Review of International Affairs 28 (4):743–756.

Rose, Nikolas 1999. Powers of Freedom. Reframing Political Thought. Cambridge: Cambridge UP.

Ruben, David-Hillel 2010. «‘W.B. Gallie and Essentially Contested Concepts’». Philosphical Papers 9 (2):257–270.

SCB 2016. På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet. http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0201_2015B16_BR_X10BR1601.pdf(27 april 2017.)

Scharff, Christina 2011. «Disarticulating feminism: Individualization, neoliberalism and the othering of ‘Muslim women’». European Journal of Women’s Studies 18 (2):119–134.

Schmauch, Ulrika 2011. «Working hard to integrate – the role of gender in integration discourse». I: Siv Fahlgren, Anders Johansson och Diana Mulinari (red.): Normalization and ‘Outsiderhood’: Feminist Readings of a Neoliberal Welfare State. Dubai: Bentham Science Publishers.

Shore, Cris och Susan Wright 1997. Anthropology of Policy: Critical Perspectives on Governance and Power. Abingdon: Routledge.

Ticktin, Miriam 2008. «Sexual violence as the language of border control: Where French feminist and anti-immigrant rhetoric meet». Signs 33 (4):863–889.

Tollin, Katharina 2011. Sida vid sida. En studie av jämställdhetspolitikens genealogi 1971–2006. Stockholm: Atlas.

Towns, Ann 2010. Women and States. Norms and Hierarchies in International Society. Cambridge: Cambridge UP.

Towns, Ann 2002. «Paradoxes of (in)equality». Cooperation and Conflict: Journal of the Nordic International Studies Association 37 (2):157–179.

Ålund, Aleksandra 2014. «Politics of belonging: A narrative on activism in Sweden». NORA 22 (4): 330–337.

Ålund, Aleksandra 1995. «Alterity in Modernity.» Acta Sociologica 38(4):311–322.

1	Trots att mitt material är samtida, och präglat av den nyliberalism som karaktäriserar dagens Sverige, vill jag poängtera att min förståelse av jämställdhet som assemblage inte avgränsas till det sätt på vilket jämställdhetsbegreppet ges mening idag. Istället, menar jag, har denna karaktär alltid präglat jämställdhetsbegreppet, eftersom jämställdhet i alla tider har getts mening i förhållande till andra begrepp inom den kontext i vilken det verkar. Inte minst mot bakgrund av de många kritiska beskrivningar av jämställdhet som kommer till uttryck i dagens nyliberala Sverige skulle en historisk undersökning av jämställdhet som assemblage vara intressant, eftersom dessa studier tenderar att betona nyliberalism som orsaken till de problem som lyfts fram, istället för att granska hur jämställdhet formas av, och själv förstärker, olika politiska projekt.
2	http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/assemblage, 17 juli 2017.
3	Dessa organisationer var Kvinnorådet i Danmark, Norsk Kvinnesaksforening och Sveriges Kvinnolobby. För en djupgående analys av universalistiska kvinnoorganisationer och deras interaktioner med regeringspolitik och nyliberalism i en skandinavisk kontext, se Liinason 2017.
4	http://medarbetarportalen.gu.se/vision2020/vision–mal-och-strategier–vad-ar-vad/, 27 april 2017.
5	Följande citat kommer från dokumentet Vision 2020 (version uppdaterad 2016), http://medarbetarportalen.gu.se/vision2020?skipSSOCheck=true&referer=http%3A%2F%2Fwww.gu.se%2Fomuniversitetet%2Fvision, 27 april 2017.
6	Vision 2020, 2016:16.
7	Vision 2020, 2016:16, 22, 23.
8	http://medarbetarportalen.gu.se/vision2020/vision–mal-och-strategier–vad-ar-vad/, 27 april 2017.
9	Se till exempel Women’s Studies International Forum 2016 vol. 54. Här finns en tematisk del om genusvetenskap i det nyliberala universitetet.
10	Vision 2020, 2016:28
11	http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/10/helene-hellmark-knutsson-deltar-i-seminarium-om-jamstalldhet-i-hogskolan/, 16 april 2017.
12	Vision 2020, 2016:28.
13	Paula Mählck påtalar bristen på statistik om universitetsanställda med migrantbakgrund, liksom avsaknaden av statistik om ras i svensk akademi (2013:2012).
14	Sedan studieavgifterna infördes, har antalet utomeuropeiska studenter minskat med 80 % och endast 30 % av de som antas till utbildningar påbörjar sina studier http://www.uka.se/om-oss/publikationer–beslut/rapporter/rapporter/2017-01-19-avgifter-och-snarig-byrakrati-hinder-for-utlandska-studenter.html, 27 april 2017.
15	http://www.uka.se/om-oss/publikationer–beslut/rapporter/rapporter/2017-01-19-avgifter-och-snarig-byrakrati-hinder-for-utlandska-studenter.html, 17 juli 2017.
16	http://www.uka.se/om-oss/publikationer–beslut/rapporter/rapporter/2017-01-19-avgifter-och-snarig-byrakrati-hinder-for-utlandska-studenter.html, 17 juli 2017.
17	https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Studera-i-Sverige/Universitet-och-hogskola.html, 27 april 2017.
18	http://www.regeringen.se/regeringens-politik/feministisk-regering/, 9 maj, 2016.
19	http://sverigeskvinnolobby.se/blog/regeringen-satsar-pa-nordisk-kvinnokonferens-10-miljoner-till-nordiskt-forum-malmo-2014, 17 maj 2016.
20	De sex delmålen är följande: (1) En jämn fördelning av makt och inflytande; (2) Ekonomisk jämställdhet; (3) Jämställd utbildning; (4) Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet; (5) Jämställd hälsa; (6) Mäns våld mot kvinnor ska upphöra, http://www.regeringen.se/artiklar/2017/01/mer-om-jamstalldhetspolitikens-mal/, 28 juli 2017.