Sammendrag
Artikeln problematiserar våld som en form av motstånd mot jämställdhet och syftar till att bidra till teoriutveckling. Kärnan i analysen är det växande våldet mot kvinnor och feminister online, dess intensifiering och eskalerande brutalitet. Med utgångspunkt i feministisk våldsteori analyserar artikeln tre fall med feministiska krav på jämställdhet och det våldsamma motstånd som dessa möter online. Den argumenterar att, även om onlinevåld till synes är individuella händelser, utgör de ett kontinuum av våld mot kvinnor och flickor. Analysen visar att onlinevåld destabiliserar gränsdragningen och gränserna för såväl privat/offentligt som online/offline; dessa blir omöjliga att upprätta och upprätthålla. Artikeln drar emellertid slutsatsen att även om onlinesfären förvisso utgör ännu en plats för våld mot kvinnor, är det samtidigt en plattform från vilken förändringar i könsordningen är möjliga. Här måste, i linje med destabiliseringen av online/offline, förebyggandet av onlinevåld kopplas till förebyggandet av andra former av våld och betraktas som en del av den växande kontinuiteten i våld mot kvinnor. En feministisk förståelse av våld vidgar våldets uttryck bortom det fysiska, individuella och avsiktliga våldet och är särskilt lämpligt för att analysera onlinevåld.
Nyckelord: Feministisk våldsteori, informations- och kommunikationsteknologi, jämställdhet, onlinevåld, motstånd
Introduktion
I artikeln problematiseras våld och övergrepp som en form av motstånd mot jämställdhet. I centrum för analysen står det växande våld som riktas mot kvinnor och feminister online, dess intensifiering och upptrappande brutalitet (Brudvig, Chair och van der Wilk 2020; Ging och Siapera 2018; Europaparlamentet 2018). Detta sker i en samtid där en fjärde feministisk våg växer fram, en våg vars organisering sker online via sociala medier och hashtags (Munro 2013; Schulte 2011; Strid 2019). Genom en analys av tre illustrativa fall i tre olika nationella sammanhang där kvinnor ställt feministiska krav på jämställd samhällsförändring online, synliggör artikeln hur sådana krav möter våldsamt motstånd och hur våld används för att tysta feministiska röster (Kennedy 2004). Artikelns empiri är hämtad från onlinesfären, kallad »en plats för olika former av våld mot kvinnor, i form av pornografi, sexistiska spel och integritetsbrott« (FN 2013:15), en sfär som överskrider gränsdragningen mellan offentligt och privat.
Våld mot kvinnor är ett globalt politiskt, ekonomiskt och socialt folkhälso- och jämställdhetsproblem. Det är en orsak till och konsekvens av ojämlika villkor, med pandemiska proportioner: en av tre kvinnor utsätts för någon form av fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid (WHO 2013; FRA 2014). I Sverige är siffran 46 procent, enligt den största omfångsundersökningen om våld mot kvinnor som genomförts i EU (n=42 0000) (FRA 2014). Onlinevåld, cybervåld, internetvåld, digitalt våld eller teknologifaciliterat våld utgör ännu en form av våld mot kvinnor och flickor (Lewis m.fl. 2017), och kan öka siffran markant. Enligt FN:s Bredbandskommission, som undersökte utsatthet för hacking, stulen identitet, surveillance/tracking (stalking), harassment, spamming, recruitment (sex trafficking), och malicious distribution (defamation, revenge porn, etc.) hade 73 procent av kvinnorna utsatts för någon form av onlinevåld (FN 2015). Andra studier visar betydande, men avsevärt lägre nivåer av utsatthet: 14 procent i Sverige (FRA 2014) och upp emot 30 procent i Norge för vissa former (Nadim m.fl. 2016). Unga kvinnor i åldrarna 18 till 25 är särskilt utsatta för onlinevåld; det är unikt sannolikt att de, som en digitaliserad generation, kommer att uppleva våld, övergrepp och sexuella trakasserier online, medan de samtidigt utsätts för våld, övergrepp och trakasserier offline (Axell 2019; Goulds m.fl. 2020). Nordiska studier visar att män och kvinnor är utsatta i ungefär samma utsträckning, men för olika former: onlinevåld mot män är kopplat till yrke och kompetens, medan onlinevåld mot kvinnor ofta är sexuellt och sexistiskt (NIKK 2017). Onlinevåldets uttryck kan variera från hot att publicera personliga och intima bilder, till cyberstalking och virtuell våldtäkt och mordhot. Termerna som används döljer ofta att det handlar om våldshandlingar: grooming, cyberstalking, sugardating, hämndporr, dick pics, sextortion, facerape, flaming och sexting kan istället uppfattas om exotiserande (Nilsson och Lövkrona 2020) och riskerar att dölja de könade, sexistiska och misogyna mönstren (Herring 2002; Lewis m.fl. 2017). Onlinevåld, vilket FN (2015) och Europarådet (2016) har definierat som likvärdigt med direkt fysiskt våld, komplicerar således vår förståelse av våldets etiologi och ontologi.
Forskning om motstånd mot jämställdhet är givetvis inget nytt. Åtskilliga studier visar hur motstånd yttrar sig, skiftar form och anpassas efter kontext. Motstånd mot kvinnors kollektiva organisering, en organisering som utmanar den etablerade ordningen, kan vara ytterst subtilt och nästintill osynligt, men ändock starkt (Eduards 2001). I dess minst synliga former kan motståndet bestå av icke-beslutsfattande (Bachrach och Baratz 1970) och, i dess mest direkta former används politiskt våld för att hota och tysta kvinnliga politiker (Krook 2018). I en nordisk kontext har motstånd mot jämställdhet bland annat typologiserats som indirekt/direkt motstånd (Pincus 2009), som diskriminering i form av icke-händelser respektive gate-keeping (Husu 2001), och som repressiva, pastorala och reglerande motståndsformer (Amundsdotter m.fl. 2015; Linghag m.fl. 2016). Indirekt/direkt motstånd mot jämställdhet kan vara förebyggande (inaktivt motstånd), hämmande (indirekt motstånd) och hindrande (direkt motstånd) (Pincus 2009). Motstånd som repressivt, pastoralt eller reglerande handlar om motstridiga intressen kring resursfördelning, inflytande och ansvar som kommuniceras genom känslor som sträcker sig från förnekelse, tystnad, oro, till aggression (Amundsdotter m.fl. 2015; Linghag m.fl. 2016). Det repressiva motståndet är bestraffande, förödmjukande, korrigerande och hotande: det pastorala motståndet är subtilt, förstående, balanserat och syftar till att skapa skuldkänslor eller känslor av obehag (jfr Pincus 2009); och det reglerande motståndet hänvisar till existerande policy, rutiner och att förändring ligger ’utanför min kontroll’. Motståndet framkallar olika feministiska reaktioner: repressivt motstånd motverkas med hänvisning till lagen eller genom hot om att göra det ursprungliga motståndet offentligt; pastoralt motstånd motverkas genom att visa hur organisationer som motsätter sig ökad jämställdhet kommer att framstå som gammalmodiga och reaktionära; och reglerande motstånd mot jämställdhet innefattar hänvisningar till en ledning som är överordnad den från vilken motståndet härrör (Amundsdotter m.fl. 2015; Linghag m.fl. 2016).
I dessa studier av motstånd benämns inte våld som en form av motstånd, även om våld som trakasserier som tystar feministiska röster är en del av Pincus (2009) motståndsanalys, och våld som aggression utgör en komponent i både Amundsdotters och Linghags motståndsanalyser. I forskningen om politiskt våld benämns förvisso våld mot kvinnliga politiker som våld, men inte som en form av motstånd mot jämställdhet (Krook 2018). Faktum är att bortsett från delar av backlashlitteraturen och analyser av den första vågens feminism och fysiskt våld mot de tidiga suffragetterna (Faludi 1992; Morell 1981), så tolkar studier av motstånd sällan våld som en form av motstånd, och studier av våld tolkar sällan motstånd som en form av våld (Strid 2019). Denna artikel försöker därför fånga och analysera våld som motstånd och motstånd som våld.
Artikeln teoretiserar våld med hjälp av ett feministiskt teoretiskt perspektiv, vilket synliggör våld som strukturellt (Galtung 1969), normaliserat (Lundgren 2004), och som ett uttryck för makt (MacKinnon 1989) där onlinevåldets multipla former förstås som en del av våldets kontinuum (Kelly 1987). Ett sådant feministiskt våldsperspektiv innebär ett avsteg från riktningar inom sociologi, kriminologi och psykologi där våld betraktas som ett verktyg i enskildas brottskarriär, ett tecken på patologi, dysfunktionella familjer, avvikelse, anomali, eller som ett instrument som används av de relativt maktlösa och marginaliserade (se Steen 2003). Denna feministiska våldsförståelse vidgar våldets uttryck och utsatthet bortom det fysiska, individuella och intentionella våldet; våld förstås som ett uttryck för makt, könat och alltid samverkandes med andra ojämlikheter såsom klass, etnicitet, sexualitet och ålder (Crenshaw 1991; Walby m.fl. 2012). Det finns givetvis andra feministiska tolkningar av våld, bland annat våld som uttryck för dominans (hooks 2004), mäns våld som ett uttryck för avsaknad av makt (se Mellberg 2004), eller ett socialistiskt feministiskt perspektiv där mäns våld betraktas som ett specifikt resultat av kapitaliska ekonomiska relationer och patriarkala sociala relationer (Messerschmidt 1986). I artikeln framhålls dock att det finns förtjänster med just det radikalfeministiska perspektivet för att förstå och analysera våld online.
Mot denna bakgrund undersöker artikeln hur feministisk kritik av könsordningar, såväl i organiserade som individuella former, möts med våldsamt motstånd och hur våld används för att tysta kvinnors feministiska röster. Dess övergripande frågeställning är: Hur kan våld vara motstånd (mot jämställdhet) och hur kan motstånd mot jämställdhet anta formen våld?
Artikeln behandlar hur olika våldsmekanismer används med fokus på tre illustrativa fall av våldsamt motstånd online i Storbritannien, Sverige och USA. Mönstren är likartade i samtliga tre nationella sammanhang och visar hur användningen av informations- och kommunikationsteknologi (IKT) kräver feministiska analyser. Analysen av våld som motstånd mot feministiska krav på jämställdhet är en del av det större och växande forskningsområdet oppositionella dynamiker mot intersektionell jämställdhet (Verloo 2013, 2014, 2018), och artikeln utforskar den oppositionella dynamik som uppträder när kvinnors offentligt formulerade krav på jämställdhet kolliderar med den samtida könsregimens antifeministiska diskurs. Vad sker när kvinnor formulerar motstånd mot könsordningen? Hur bemöts detta? Hur äger motsättningen mot kvinnors röster rum, med vilka effekter, och för vem/vad? Vilka är de feministiska motåtgärderna? Vilka reaktioner är möjliga?
Nästa avsnitt diskuterar artikelns teoretiska ram. Därefter följer metod och material. Därefter redogörs för artikelns resultat och analys. Artikeln avslutas med slutsatser och konsekvenser för en förståelse av våldsamt motstånd mot jämställdhet på nätet.
Teoretiska perspektiv på våld
Onlinevåld kan förstås och analyseras utifrån konkurrerande och kompletterande perspektiv. Några av dessa är dysfunktionell individ-perspektivet, det sociala klassperspektivet, och IKT-perspektivet, och ett perspektiv med utgångspunkt i en radikalfeministisk våldsförståelse. Dessa ska inte förstås i motsatsförhållande till varandra, utan som konstruerade idealtyper vilka i realiteten kan fungera kompletterande.
Dysfunktionell individ-perspektivet fokuserar på de enskilda (ofta men inte alltid, manliga) förövarna vars individuella missanpassning och dysfunktionalitet hålls ansvariga för våldet. Individuella förövare betraktas som i avsaknad av erfarenhet av socialt samspel, som kanske inte förstår att deras beteende är våldsamt eller kriminellt, och identifieras som en social anomali eller enskild psykopati. Detta perspektiv kan förklara våld som en kriminell karriärbana, psykologisk avvikelse, individuell psykopati, eller som resultatet av dysfunktionella familjer. Lösningen är antingen behandling av dysfunktionella individer eller fängslande av den kriminella, alltså ett konventionellt psykologiskt bemötande baserat på behandling eller ett konventionellt kriminologiskt och straffrättsligt bemötande baserat på straff. Det sociala klassperspektivet fokuserar på den enskildas position i samhället och förklarar våld som en följd av klassamhällets socialt marginaliserade eller missgynnades frustration. Våld och hot på nätet analyseras som härrörande från »nedgraderade förlorare från en vikande arbetarklass, främst vit och manlig« (Jonsson 2014; se Baas och Holmén 2013). Den unga arbetarklassens mäns hat gror eftersom den »intellektuella vänstern« förbisåg denna underklass och istället engagerade sig i »svartvita identitetspolitiska modeller« (Thente 2014, n.p.) baserade på ras, etnicitet och kön som ofta demoniserar vita män (Bratt och Hagnestad 2015). IKT-perspektivet flyttar fokus från individ- och klassperspektivens dysfunktionalitet och marginalisering till organisation och teknologi. Genom teknologisk determinism förklaras onlinevåld genom dess medium; genom utvecklingen av ny teknologi (Jane 2014). Sociala medier och mobilteknologi bidrar till en ökning av våld mot kvinnor, snarare än att spegla det (Bukhari 2014; Jane 2014). Här fungerar internets tre D som möjliggörande av våldet: Dehumanization, du attackerar en bild, inte en person; De-individuation, du är en del av en mobb, så du assimilerar till deras beteende för godkännande; och Disinhibition, anonymitet på nätet gör att människor inte tror att deras handlingar kommer att få konsekvenser (Hardaker och McGlashan 2016). Lösningen blir en förbättrad IKT-lagstiftning och en förändring av IKT i sig själv.
Våld i de tre beskrivna ramverken konceptualiseras i huvudsak som ett resultat av de relativt maktlösas marginalisering, patologier eller underordnade mäns frustration. Var och ett av perspektiven bidrar till en bättre förståelse och förklaring av övergrepp på nätet, trakasserier och våld. Avsaknaden av ett könsperspektiv innebär emellertid att de inte förmår att analysera män som förvisso underordnade andra män, men samtidigt – som grupp – överordnade kvinnor. De förmår heller inte att se våldet – som Jenny Westerstrand (2010) uttrycker det, vare sig i sig självt eller som en del av våldets kontinuum (Kelly 1987), utan fokuserar på att förklara det, vilket innebär ett i det närmaste uteslutande förövarperspektiv – offer/överlevares erfarenheter beaktas inte (Jane 2014). Begreppet våldets kontinuum är användbart eftersom det »ger förklaringar och lösningar på frågan om våld mot kvinnor inte bara genom att titta på (extrema) manifestationer av isolerad brutalitet, utan genom att titta på alla olika och varierande manifestationer av beteende inom den övergripande ordningen för bristande jämställdhet och dominans av män över kvinnor« (Europarådet 2016). Våldsamt motstånd består inte av enstaka, isolerade händelser, utan utgör ett system av indirekta eller direkta, mer eller mindre synliga och frispråkiga, psykologiska och fysiska handlingar; våldet kan vara epistemiskt (Spivak 1988), symboliskt (Bourdieu 1998) och strukturellt (Galtung 1969; Strid och Meier-Arendt 2020). Det feministiska våldsperspektivet möjliggör således teoretisering av ett brett spektrum av handlingar, som kan verka isolerade men som i själva verket kan utgöra ett systematiskt, strukturellt och våldsamt motstånd mot jämställdhet. En feministisk förståelse av våld som motstånd konceptualiserar våld som de relativt mäktigas medel för att behålla sina ekonomiska, sociala och politiska maktpositioner. Våld är nyckeln till att förstå social ojämlikhet och relationer mellan könen: mäns våld mot kvinnor uppfattas ofta som både orsak och konsekvens av ojämlika maktrelationer mellan män och kvinnor (FN 1993). En sådan feministisk förståelse av våld och interpersonellt våld är inte begränsad till användning av eller hot om fysiskt våld, utan omfattar sexuella, psykologiska och ekonomiska former av våld, såsom våldtäkt, sexuella trakasserier, cybervåld, hatpropaganda, förföljelse och coercive control (Hester, Jones och Williamson 2017; Myhill och Kelly 2019; Stark 2009). Våld som motstånd kan yttra sig på något eller samtliga av dessa sätt, och definieras funktionellt som användning av våld för att motsätta sig förändring och för att försvara en jämvikt och upprätthålla status quo.
Metod och material
Det analyserade datamaterialet består av tre fall från tre olika nationella sammanhang: Storbritannien, Sverige och USA. Urvalet är strategiskt selekterade fall, med syftet att illustrera artikelns argument och att därigenom generera och utveckla teori (Flyvberg 2011). De tre fallen valdes eftersom de uppmärksammades brett och under långa perioder i både sociala och traditionella media, händelser som utspelades ledde till polisanmälan och åtal, och de utgörs alla av kvinnor som försöker förändra könsmaktsordningen genom röster, ord och onlinenärvaro. De tre kvinnorna som fallen kretsar kring är relativt välkända, väletablerade och respekterade yrkespersoner som inte nödvändigtvis kan uppfattas som särskilt radikala ’outliers’. Därutöver är urvalet analytiskt motiverat utifrån en jämförande fallstudieambition (Flyvberg 2006, 2011): vart och ett av de analyserade fallen illustrerar motståndets våldsamma karaktär, och de illustrerar hur feministiska krav på jämställdhet i tre skilda nationella sammanhang möts av likartade reaktioner. Materialet som analyseras består av de tre kvinnornas egna beskrivningar av händelserna, deras subjektiva upplevelser av hot och våld online (jfr Nadim, Fladmoe och Wessel-Aas 2016), beskrivningar i tryckta media, och i förekommande fall utsagor från rättsväsendet/staten (polis, försvar, domslut). Källorna är sekundära och primära: materialet med beskrivningar och utsagor är insamlat via domslut, intervjuer i brittiska The Guardian och svenska Dagens Nyheter, kvinnornas egna bloggar och Twitterkonton, redan publicerade intervjuer med de tre kvinnorna och i förekommande fall publicerade/tryckt litteratur författad av kvinnorna. Sökningen efter materialet har följt personerna. Varje fall bidrar till vår förståelse vad gäller samtidigt likartade och unika användande av våld som motståndsstrategi mot jämställdhet i tre olika nationella sammanhang.
Våldsamt motstånd mot jämställdhet genom att tysta ner kvinnors röster
Det första fallet är den brittiska aktivisten Caroline Criado-Perez, grundare av The Women’s Room, en databas med kvinnliga experter. Hon drev en kampanj för att inkludera en kvinnas ansikte på en av de brittiska pundsedlarna. Av Nimmo, en 25-årig man, fick Criado-Perez via Twitter höra: »Håll käften bitch … Du är inte så snygg, du passar att våldtas … jag kommer att hitta dig« (The Guardian 2014b). Det andra fallet är den kanadensisk-amerikanska spelaren och mediakritikern Anita Sarkeesian, grundare av Feminist Frequency som undersöker kvinnlig representation och sexism i videospel. Av @knight_mut fick Sarkeesian på Twitter höra: »Jag vill fan hugga ditt dumma jävla fula ansikte din feministiska fitta. Ta livet av dig, ingen kommer att bry sig bitch« (Sarkeesian 2015). Det tredje fallet är den svenska journalisten och författaren Maria Sveland, som skriver om sexuellt våld, kvinnors självbestämmanderätt och kvinnohat. Sveland informerades om att hon behövde: »en kniv uppkörd i din feministiska fitta« (Evensen 2015).
Fall 1: Aktivisten
Feminismen gav mig en rätt att tala som jag inte kände att jag hade innan […] när polisen anlände efter det första hotet om våldtäkt och sa, »vill du ta den här killen till domstol?«, var min första tanke, »inte direkt, eftersom det kan medföra hemska konsekvenser och jag är lite rädd.« Men på grund av feminism, känner jag att jag har en skyldighet att ta det till domstol och att löpa linan ut (Criado-Perez, i Hattstone 2013).
I april 2013 meddelade Bank of England att Winston Churchill skulle vara ansiktet på den nya fempundssedeln, och därmed ersätta den utbytta på 1800-talet verksamma sociala reformatorn Elizabeth Fry. Bytet innebar att varje engelsk sedel skulle bära bilden av en man, var och en vald för sina historiska prestationer. Caroline Criado-Perez lanserade en kampanj för att belysa marginaliseringen och osynliggörandet av kvinnor. Hon påpekade att den brittiska Equality Act (2010) förbinder offentliga institutioner att aktivt undanröja diskriminering, och att det inte fanns bevis för att Bank of England hade agerat med nödvändig vederbörlig hänsyn. Kampanjen pågick i tre månader, och slutade då Bank of England meddelade att den skulle införa en ny tiopundssedel föreställande Jane Austen, och se över sin urvalsprocess och sina kriterier i syfte att säkerställa att »det brittiska folkets fulla mångfald« representerades (Bank of England 2013).
Bank of Englands beslut möttes av arga och våldsamma reaktioner, dock inte riktade mot banken, utan mot de feministiska förkämparna: »dagen efter att beslutet tillkännagavs fick jag mitt första våldtäktshot. Och sedan ett till. Och ett till. De strömmade in sekund efter sekund, minut efter minut« (Criado-Perez 2015:121). Vid slutet av den första helgen hade polisen 300 A4-sidor av hot mot henne. Några tweets var mer våldsamma än andra: »Jag kommer att hitta dig, och du vill inte veta vad jag gör när jag hittar dig. Du är patetisk. Ta livet av dig. Innan jag gör det« (Hattstone 2013). En adress och ett telefonnummer (bägge felaktiga) lades ut på nätet med inbjudan om att bege sig till Criado-Perez hem och våldta eller döda henne.
Situationen förvärrades av det faktum att Criado-Perez inte kunde rapportera i TV och radio eller i pressen om vad som sades till följd av hotens explicita språkliga innehåll: »Jag var tvungen att skydda allmänheten från något som ingen hade kunnat skydda mig från« (2015:122). Här hänvisar Criado-Perez till hur den brittiska lagstiftningen (Public Order Act 1986) tystar henne. Enligt lagstiftningen är en person skyldig till ett brott om hon/han använder eller uppvisar hotfulla eller kränkande ord som en person kan höra eller se och som sannolikt orsakar sådan person trakasserier, oro, eller ångest, därmed viktimiseras Criado-Perez en andra gång. Criado-Perez stängde tillfälligt ner sitt Twitter-konto, efter att hon vid kontakt med Twitter fick besked att hon borde fylla i ett online-formulär med en beskrivning av det beteende hon hade upplevt. Polisen berättade för henne att hon var ett »otillfredsställande offer«; hon var »för högljudd, för stöddig, hon svor för mycket« och hade inte följt den »konventionella nätvisdomen om att troll bör ignoreras« (Criado-Perez 2015, ingen sida). Andra sa åt henne att ignorera våldet.
Hon gick ner i vikt, fick sömnproblem, installerade ett paniklarm i hemmet och drabbades nästan av ett sammanbrott. Senare samma år informerade Twitters verkställande direktör i Storbritannien om ett alternativ som skulle göra det möjligt för användare att på samtliga inlägg och med endast ett klick anmäla kränkande tweets, och bad om ursäkt till Criado-Perez och andra offer för övergrepp.
Criado-Perez anmärkte att de råd hon fick var lika skadliga som kränkningarna:
För precis som mannen som sa till mig att han skulle stänga till min mun om jag inte höll min horkäft, som den där mannen som berättade för mig att kvinnor som talar för mycket måste våldtas var det centrala budskapet i all dessa meddelanden, »Håll käften.« Det enda som skilde råden från kränkningarna var att jag skulle behandlas på ett nedlåtande sätt snarare än att hotas till tystnad (Criado-Perez 2015:126).
Två av twittrarna, Sorley och Nimmo, identifierades och åtalades. Sean Caulfield, som försvarade Sorley i brittiska Magistrates’ Court, hävdade att Sorley och Nimmo båda var offer för ny teknologi och inte insåg effekterna av sina handlingar: »Kanske medför teknologin och Twitter ett problem som rör människors förståelse av hur det är i den andra änden?« och Sorley var »ett offer för bristande förståelse för vad denna nya teknologi kan göra och hur kraftfull den är« (Judiciary of England and Wales 2014). En andra försvarslinje fokuserade inte på teknologin, utan på gärningsmannens individuella egenskaper. Paul Kennedy, som företrädde Nimmo i rättegången, beskrev honom som »en något sorglig individ som i själva verket är en social enstöring« (Kennedy, i The Guardian 2014a). Enligt Kennedy hade Nimmo ingen särskild åsikt om Criado-Perez kampanj eller om en kvinna på en sedel, utan hade sett ämnet trenda på Twitter, och hans bristande erfarenheter av socialt samspel innebar att han inte visste att hans beteende var olämpligt. Åklagaren yrkade på fängelse, försvaret på behandling och böter (Judiciary of England and Wales 2014).
I detta fall är många tolkningar samtidigt möjliga. Från det individuella och våld-som-avvikelse-perspektivet tolkas Nimmo (mannen) som en dysfunktionell och, genom samhällets fel, missanpassad individ och Sorley (kvinnan) som okunnig, som en person som inte förstår teknologins utveckling; de är båda marginaliserade och missanpassade. Försvarets tolkning fokuserar på hur förövarna som individer saknar kunskaper om teknologi och erfarenheter av socialt samspel och inte förstår att deras beteende är våldsamt eller kriminellt och kan orsaka skada. Beteendet blir en avvikelse, en anomali, och kräver ingen långtgående förändring eller samhällelig omvandling. Istället kan de individuella förövarna förändras. Följaktligen kan försvaret bara yrka på ett konventionellt psykologiskt bemötande baserat på behandling, medan åklagaren yrkar på konventionellt straffrättsligt bemötande och fängelsestraff.
Från IKT-perspektivet möjliggör teknologin eskaleringen av hoten (Bukhari 2014). Criado-Perez är inte längre en människa, hon är avhumaniserad, avindividualiserad, och ett föremål för en anonym mobb (Hardaker och McGlashan 2016). Lösningarna som möjliggörs är en förändring av teknologin och genom att reformera lagstiftningen kring IKT. Teknologi-som-ansvarig innebär att reformera Twitter, genom att till exempel installera en »kränkningsknapp«.
Från det feministiska våldsperspektivet synliggörs hot och angrepp som ett våldsamt tystande av en kvinnas krav på jämställdhet. Förringandet av övergreppen som enstaka händelser står i skarp kontrast till den feministisk kunskap om hot, hat och övergrepp som en del av våldets kontinuum. Förminskandet av Criado-Perez som okunnig och otillfredsställande (»förstod hon inte att nättroll ska ignoreras?«, »måste hon vara så högljudd?«) skuldbelägger offret/överlevaren, som utsätts för återkommande viktimisering. Att rättsväsendet uppmanar henne att ignorera övergreppen utgör en explicit tillsägelse att normalisera dem (Lundgren 2004; Westerstrand 2010).
Utfallet i rättegången blev böter (motsvarande 4 000 kronor vardera) och fängelse, Isabella Sorley dömdes till tolv veckor och John Nimmo till åtta veckor (Judiciary of England and Wales 2014).
Fall 2: Spelaren
I patriarkatets spel är kvinnor inte motståndarlaget – de är bollen. Det är precis vad trakasserier på nätet är. Att förstöra våra liv är bara en del av spelet (Sarkeesian, i Yamato 2016).
Den kanadensisk-amerikanska spelaren och mediekritikern Anita Sarkeesian fick av @turboh via Twitter höra: »Jag hoppas att du dör för fan Ta livet av dig Använd skridskor Skär halsen av dig och drick blekmedel« (Turboh, i Warshmellow 2015) som en reaktion på Sarkeesians insamling av pengar för att producera videoserien Tropes vs. Women in Video Games. Syftet med videoserien var att utforska stereotyper kring kvinnliga karaktär genom spelindustrins historia. Sarkeesian är en feministisk mediekritiker, bloggare, offentlig talare och grundare av Feminist Frequency, en webbplats som undersöker kvinnlig representation och sexism i populärkultur. Hon beskriver sin onlineaktivism som »digital intersektionell feminism« (Sarkeesian, i Yamato 2016).
Efter lanseringen av insamlingskampanjen för videoserien blev Sarkeesian föremål för en trakasserikampanj online, inklusive våldtäkts- och dödshot samt spridning av hennes personuppgifter (Sarkeesian 2012). Hoten och trakasserierna inleddes som en taktik för att tysta innan det faktiska skapandet av serien, medan Sarkeesian fortfarande försökte samla in medel för att skapa den. Under en tvåtimmarsperiod lämnades över 100 kränkande kommentarer på Sarkeesians YouTube-kanal, vilket motsvarar endast en bråkdel av de tusentals senare meddelandena. Tre år senare pågick fortfarande kränkningarna och Sarkeesian fick ta emot hundratals våldsamma tweets i veckan i stil med »@femfreq jag hoppas att varje feminist får sitt huvud avhugget från axeln« och »@femfreq @zClarkeyy hej aneta, när i helvete ska du ta livet av dig din irriterande jävla fitta« (Warshmellow 2015).
En person skapade dataspelet »Beat Up Anita Sarkeesian«, som gick ut på att spelare slår ner Sarkeesian genom att klicka på en bild av hennes ansikte. För varje klick blir Sarkeesians ansikte mer brutalt misshandlat och alltmer svullet, blodigt och blåslaget (O’Meara 2012; se NewGrounds webbsida). Spelet fördömdes av vissa och fick »full poäng« av andra. På webbplatsen som hyste spelet, sa någon med täcknamnet ForgottenGamer: »Jordbunden musik och misshandel av kvinnor: 5/5. Skulle spela igen.»
Efter att ha reflekterat över vad som därefter har benämnts GamerGate, uppger Sarkeesian:
Vi tror inte att internet är verkligt. Det gör vi fortfarande inte. Och när det gäller trakasserier internaliserar vi alla detta budskap, det är bara tomma ord och sånt, vilket jag tycker är skitsnack. Eftersom det rör sig om trauma och vi traumatiseras. Det är svårt att tro att saker som folk säger på nätet kan skada oss och påverka oss så mycket eller påverka vårt dagliga liv, men det gör det (Sarkeesian, citerad i Yamato 2016).
Sarkeesian anmälde aldrig GamerGate till polisen. Däremot anmälde hon händelser 2014 och 2015 när ett universitet där Sarkeesian skulle tala fick bombhot, terroristhot och hot om masskjutningar (Hern 2014; Wingfield 2014). Sarkeesian själv beskrev polisens bemötande som en besvikelse: »Vet polisen ens vad Twitter är?« Sarkeesian mindes ett samtal hon haft med en polistjänsteman: »Han sa, ja, vi vet alla vad Twitter är eftersom vi måste ta delegaterna på besök till Twitter när de kommer till stan« (Sarkeesian, citerad i Yamato 2016). Hon fortsätter att beskriva sitt känslomässiga och psykiska lidande, eftersom »anonyma hot mot kvinnor och marginaliserade personer är vår vardag på nätet«:
Det är så lätt, och jag har gjort det: Du gömmer dig, du blir extremt vaksam eftersom du måste. Du litar liksom inte på någon längre. Du går in i ett skal. [. . .] En sak som trakasserier gör är att det tar bort din förmåga att fullt ut känna. Du är i överlevnadsläge. Och jag är fortfarande mycket vaksam och jag är fortfarande mycket försiktig vad gäller min omgivning och vad jag gör på nätet. Men jag vill vara människa igen.
I en intervju publicerad i The Guardian 2015 beskrev Sarkeesian dödshot, hot om våldtäkt och genomträngande trakasserier på nätet som hennes nya normalläge (Valenti 2015).
Utifrån dysfunktionell individ-perspektivet kan händelserna Sarkeesian beskriver tolkas som enskildas individuella missanpassning och dysfunktionalitet; dessa personer kanske inte förstår att deras beteende är våldsamt. Händelserna analyseras som isolerade, som avvikande, och som anomalier. Sarkeesians internaliserade skuldbeläggande blir en del av normaliseringsprocessen (Lundgren 2004). Utifrån ett social klass-bemötande kan våldet läsas som en följd av klassamhällets marginalisering av unga, vita män (Baas och Holmén 2013; Bratt och Hagnestad 2015; Jonsson 2014). IKT-analysen synliggör hur onlinevärldens organisation och teknologi möjliggör spridningen av hot och trakasserier och en ökning av våld mot kvinnor (Bukhari 2014). Utvecklandet av Sarkeesian som en virtuell slagpåse, där ökande blåmärken och svullnader hejas på av medspelarna kan tolkas genom hur internets tre D möjliggör våldet: Dehumanization: du attackerar en bild, inte en person; De-individuation: du är en del av en mobb och assimilerar för godkännande; och Disinhibition: anonymiteten onlinesfären erbjuder gör att människor inte tror att deras handlingar kommer att få konsekvenser (Hardaker och McGlashan 2016).
De individuella-dysfunktionella, sociala-klass-, och IKT-perspektiven bidrar till att förklara övergrepp och trakasserier på nätet, men de förmår inte att se våldet, vare sig i sig självt eller som en del av våldets kontinuum (Kelly 1987), utan fokuserar på att förklara det, vilket innebär ett i det närmaste uteslutande förövarperspektiv. Därmed synliggörs inte hur de till synes isolerade händelserna, för offret/överlevaren, är strukturella och systematiska. Våldets kontinuum (Kelly 1987) kan användas för att bidra till lösningar på våld mot kvinnor eftersom det inkluderar olika och varierande manifestationer av beteende inom den övergripande ordningen för bristande jämställdhet och dominans av män över kvinnor – inte bara extrema manifestationer av isolerad brutalitet. Offret/överlevarens normalisering av våldet, våldet som det nya normala, blir en överlevnadsstrategi (Lundgren 2004).
Fall 3: Författaren
Vi måste våga se aggressionen bakom mäns våld mot kvinnor och det sexuella våld som finns i alla flickors och kvinnors omedelbara närhet. Hur denna verklighet är förknippad med det hat och hot som uttrycks på nätet och i brev. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att så många av hoten uttrycker detta bokstavligt: vi kommer att dö, bli våldtagna, slagna (Sveland, 2013b).
Den svenska feministiska aktivisten, journalisten och författaren Maria Sveland har skrivit och publicerat mycket om sexuellt våld och kvinnors självbestämmanderätt i såväl tryckta media som i sociala medier. Hon publicerar en krönika varje vecka i den i Sverige etablerade och rikstäckande vänstertidningen ETC och är en välkänd offentlig röst vad gäller uttalanden om kön, klass och sexualitet. Som ett av många svar på Svelands feministiska antivåldsröst fick hon veta att hon behövde: »en kniv uppkörd i din feministiska fitta« (Evensen 2015).
Sveland använder även fiktion för att diskutera sexuellt våld och bristande jämställdhet. Hennes första fiktiva bok, Bitterfittan (2007) behandlar ojämställdhet i heterosexuella familjer och kritiserar den institutionaliserade kärnfamiljen ur ett radikalfeministiskt perspektiv. Sexuellt våld behandlas uttryckligen som både en grundorsak till och konsekvens av ojämlikhet. Baserat på ett av många uttryckliga mordhot som Sveland mottog, handlar hennes femte bok, Hatet: En bok om antifeminism (2013a), om antifeminism och den aggression som antifeminism, enligt Svelands uppfattning, uppmuntrar. I Befrielsen (2015) diskuteras sexuellt våld i det offentliga rummet. Huvudpersonen uppmanar kvinnor – trötta och less på den stigande nivån av sexuellt våld trots år av demonstrationer, debatter och fredliga protester – att ta tillbaka natten genom att attackera och misshandla män slumpmässigt på gatan.
Övergreppen och hoten mot Sveland började med hennes radioprogram 2001, fortsatte med publiceringen av hennes tidningsspalter, och har eskalerat med var och en av hennes böcker. 2013 hotades hon till livet: »jag kommer att mörda dig när du minst anar det« (Westerlund och Weimers 2013). De flesta hot handlar om sexuellt våld och våldtäkt, och att skära av halsar och slå in huvuden. Svelands syn på övergreppen är av ett normaliserat slag, och hon är mycket tydlig med att de hänför sig till hennes kritik av bristande jämställdhet. »Som feminist måste man ha skitmycket humor, annars blir man tokig« (Sveland, i Hallhagen 2013), säger hon:
Länge brukade jag skratta åt dessa e-postmeddelanden, även de som handlade om våldtäkt och jag brukade tänka, »vilka idioter skriver så här?« Men så en dag hamnade hoten på en helt ny nivå, och jag började se alla tidigare e-postmeddelanden i ett annat ljus. Ena sekunden tror jag att jag överreagerar, och i nästa sekund är jag paranoid och tror att folk stirrar på mig på gatan. Det är verkligen svårt att hitta ett bra sätt att förhålla sig till hatet; jag vill behålla min känslighet och samtidigt våga och ha styrkan att skriva utan rädsla (Sveland, i Hallhagen 2013).
Efter att hennes liv hotats började Sveland anmäla övergreppen till polisen, och det har varit otaliga polisutredningar, rikstäckande tv-program, och publicerade artiklar om hatet och övergreppen som män uttryckt mot Sveland online (Sveland 2013a). Sveland beskriver i intervjuer och kolumner hur hoten och hatet eskalerar med hennes eget motstånd mot hatet: Sveland fortsätter att publicera krönikor i tidningarna ETC och Feministiskt Perspektiv, och för varje kolumn eller inlägg strömmar hoten in (Sveland 2013b).
Vad är det som händer i fallet med Sveland? Hur blir hennes kritik av patriarkatet bemött? Våldet som Sveland utsätts för består inte av enstaka makabra händelser eller brott, utan utgör ett system av indirekta och direkta hot och handlingar, med syfte att tysta, skrämma och kontrollera (Stark 2009). Sveland tar först inte hoten på allvar, utan ser dem som ett normalt inskränkande av hennes liv (Lundgren 2004). Våldet framstår först som isolerat, men utgör ett systematiskt, strukturellt och våldsamt motstånd mot, för det första, Svelands synliggörande av sexuellt våld. För det andra utgör det ett våldsamt motstånd mot Svelands synliggörande av män som grupp, det vill säga det som Eduards (2001) benämner en förbjuden handling. Det är det sexuella våldets normalisering, och därigenom tillgången till kvinnors kroppar som står på spel, och som Sveland opponerar sig emot (Lundgren 2004; MacKinnon 1989). Svelandfallet synliggör våldet, inte som enstaka isolerade handlingar utförda av missanpassade eller dysfunktionella män (eller kvinnor), utan som en inbyggd, självgenererande och strukturell form av våld och våld som ett system (Strid och Meier-Arendt 2020). I ett samhälle präglat av ojämlika maktrelationer mellan könen blir det sexuella våldet istället ett uttryck för relativ makt, och den feministiska analysen uppmanar oss att hålla de relativt mäktiga i sikte (Walby m.fl. 2012). Våldet som Sveland utsätts för utgör navet i dessa maktrelationer mellan könen: mäns våld mot kvinnor utgör både orsak till och konsekvens av ojämlika maktrelationer mellan män och kvinnor (MacKinnon 1989; FN 1993; Strid 2020).
Den feministiska förståelsen av våld är inte begränsad till fysiskt våld, utan omfattar även psykologiska, ekonomiska, och sexuella former av våld; sexuella trakasserier, hatpropaganda, förföljelse och kontroll (Hester m.fl. 2017; Myhill och Kelly 2019). Våld som motstånd mot Svelands kritik av könsmaktsordningen antar flera av dessa former. Våldet blir funktionellt använt för att motsätta sig såväl förändring som Svelands offentligt artikulerade feministiska analys av näthat som kvinnohat. När feministiska projekt utmanar könsordningen möts de av våldsamt motstånd. När feministiska röster kräver förändringar i könsordningen används könsrelaterat våld för att tysta dessa röster.
Konsekvenser av att förstå våldsamt motstånd mot jämställdhet online som våld
Hur kan våld analyseras som motstånd mot jämställdhet, och hur kan motstånd mot jämställdhet anta formen våld? Våld kan analyseras som en form av motstånd mot jämställdhet genom att våldet används för att försvara den rådande könsmaktsordningen. Våld är motstånd när det, inom könsregimen, används för att kontrollera, avskräcka eller hindra kvinnor och feminister från att kräva eller genomföra förändring, förändring som destabiliserar patriarkatet. Motståndet mot jämställdhet antar formen våld när vi genom en bred feministisk våldsförståelse inkluderar inte bara fysiskt våld i våldsbegreppet, utan psykologiskt, sexuellt och materiellt våld samt kontroll, övervakning och trakasserier. I detta sammanhang är online-/offlinekontexten särskilt relevant att undersöka, eftersom den implicerar en separation som denna artikel argumenterar är omöjlig att upprätthålla.
Artikeln argumenterar att feministiska krav, i såväl organiserade som skenbart individuella former, på förändring av könsordningen, konfronteras med motstånd. Detta är ett motstånd som utifrån ett könsmaktsperspektiv förstås som en form av våld. En i grunden radikalfeministisk förståelse av våldet synliggör våldet i sig, dess systematiska, strukturella och normaliserade karaktär, och dess konsekvenser. Fokus läggs på offer/överlevare, snarare än på förövare eller förklaringar. Det synliggör hur våld är ett uttryck för makt som kan användas för att förtrycka, tysta och förhindra förändringar av könsmaktsordningen. Våld som motstånd utgör den mest direkta och synliga formen av motstånd mot förändring – men kallas ofta något annat än våld (Amundsdotter 2015; Linghag 2016; Pincus 2009). Artikeln argumenterar också att ett feministiskt våldsperspektiv, med bas i ett könsmaktsperspektiv, är nödvändigt för att synliggöra och förebygga onlinevåld.
Vad händer när en i grunden radikalfeministisk förståelse används som bas i en analys av onlinevåld? I var och en av de tre fallen aktiveras motstånd genom våld mot kvinnor och mot feminister. Det första fallet, där Criado-Perez utsätts för en våg av våld online efter att ha använt gällande lagstiftning för att vinna kampanjen om Jane Austens ansikte på fempundssedeln, visar hur hoten, hatet och övergreppen är strukturerade och systematiskt utgör en del av våldets kontinuum. Hur dess konsekvenser omöjliggör ett upprätthållande av privat/offentligt, och hur offret/överlevaren skuldbeläggs för våldet, ett våld som delar av rättssystemet i sin tur betraktar som enstaka, isolerade händelser, utförda av missanpassade individer som inte förstod bättre, och som offret/överlevaren borde betrakta som i det närmaste normalt. Den radikalfeministiska analysen bidrar även till att synliggöra hur lagstiftning allena gör lite för att förbättra kvinnors situation: Criado-Perez hade lagen på sin sida, men våldet som riktades mot henne eskalerade först efter att lagen gjort sitt. I det andra fallet, där Sarkeesian blir spelvärldens virtuella slagpåse, visar ett könsmaktsperspektiv hur organiserandet av feministiska krav möter våldsamt motstånd från den privilegierade majoriteten inom spelvärlden (gaming-män), som motsätter sig den marginaliserade minoritetens (gaming-kvinnor) inträde. Sarkeesians virtuella kropp sätts i fokus, och får agera proxy för hennes fysiska kropp, mäns våld legitimeras och betygssätts av andra män. Distinktionen mellan online/offline är lika omöjlig som distinktionen privat/offentlig – för Sarkeesian (och Criado-Perez) finns inget skyddat privat eller offline:
… for women, there is no private, either normatively or empirically…To confront the fact that women have no privacy is to confront the intimate degradation of women as public order (MacKinnon 1989:191).
Den radikalfeministiska analysen av det tredje fallet, där Sveland under en tioårsperiod hotas med mord, sexuellt våld och våldtäkt, visar normalisering och institutionalisering av sexuellt våld i kvinnors liv. Våldet riktat mot Sveland försvarar en form av status quo där män har rätt till kvinnors kroppar; kvinnors kroppar ska, i den försvarade könsordningen, vara tillgängliga för män (MacKinnon 1989). När Sveland exponerar detta status quo och ifrågasätter denna påstådda rätt, blir hon själv – hennes kropp – en våldsplats.
I samtliga fall visar en radikalfeministisk analys hotens och övergreppens normaliserade och sexualiserade karaktär; hot om våldtäkter, sexuella övergrepp och beskrivningar av kvinnorna som horor är vardagsföreteelser. Analysen visar även hur onlinevåld flyttar gränserna för privat/offentligt. I samtliga tre fall överskrider onlinevåld gränsdragningen privat/offentligt, och online/offline: sådana gränser blir omöjliga att upprätthålla. Även om våldsyttringar online är skenbart individuella uttryck för våld, så ingår de i och utgör ett system av sammankopplade händelser och ideologier. I dess mest empiriska form förbinds händelser via hashtaggar. De i artikeln undersökta fallen, som blir en del av det större feministiska projektet, opponerar sig mot könsordningen, vilket leder till att försvarare av densamma mobiliserar motstånd, genom hot, trakasserier och övergrepp. Om onlinevärlden ska kunna utgöra en plattform från vilken förändringar i könsordningen är möjliga måste förebyggandet av onlinevåld kopplas till förebyggande av andra former av våld och gränsdragningen mellan offline/online måste luckras upp; i detta sammanhang kan våld mot kvinnor betraktas som gränsöverskridande såväl som gränslöst. En feministisk våldsförståelse som vidgar våldets uttryck bortom det fysiska, individuella och intentionella våldet, och som förstår våld som en ojämlikhet i sig, argumenterar artikeln, är särskilt lämplig för att göra detta.
Vad händer med den radikalfeministiska förståelsen av våld när onlinevåld introduceras i analysen? Samtidigt som ett könsmaktsperspektiv bidrar till vår förståelse av onlinevåldet, så utmanas och utvecklas det radikalfeministiska våldsbegreppet. För det första utmanas den radikalfeministiska våldsanalysen, där makt är baserad på kön och strukturerad av patriarkatet, av onlinesfärens potential för könsneutralitet. Men samtidigt möjliggör det ett fokus på våldet i sig, en möjlighet att se våldet och att göra det utifrån offret/överlevarens perspektiv och upplevelser, snarare än utifrån förövarens. För det andra vidgas och sträcks begreppet och tillämpningen av våldets kontinuum till att inkludera ett oändligt antal former av våld och övergrepp. Begreppets användbarhet riskerar att urholkas. Här ligger utmaningen, och vägen framåt, för radikalfeministisk teori att vidareutveckla våldets kontinuum, inte bara genom att lägga till fler former, utan genom att undersöka kontinuiteten och kontinuumet i själva gränssnittet mellan onlinevåld och offlinevåld.
Litteratur
Amundsdotter, Eva, Maria Ericson, Ulrica Jansson och Sophie Linghag 2015. Motstånd och strategier i jämställdhetsarbete. Karlstad: Karlstads universitet.
Axell, Sofia 2019. Hot och kränkningar på internet. En jämförande beskrivning, utifrån kön och ålder. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Baas, David och Christian Holmén 2013, 10 december. »Namn på anonyma användare knäckta«, Expressen.
Bachrach, Peter och Morton S. Baratz 1970. Power and poverty: Theory and practice. New York: Oxford University Press.
Bank of England 2013. »Jane Austen to feature on Bank of England banknotes«, Bank of England News Release. London: Bank of England.
Baumgardner, Jennifer 2011. F ‘em!: Goo Goo, Gaga, and some thoughts on balls. California: Seal Press.
Bratt, Miriam och Rebecca Hagnestad 2015. Att göra ett troll. Södertörn: Södertörns högskola.
Bourdieu, Pierre 1998. Masculine domination. Bristol: Polity Press.
Brudvig, Ingrid, Chenai Chair och Adriane van der Wilk 2020. Covid-19 and increasing domestic violence against women: The pandemic of online gender-based violence. World Wide Web Foundation.
Bukhari, Gul 2014. Technology driven violence against women. Pakistan: Bytes for all.
Crenshaw, Kimberlé 1991. »Mapping the margins: Intersectionality, identity politics, and violence against women of color«, Stanford Law Review 43 (6): 1241-1299. https://doi.org/10.2307/1229039
Criado-Perez, Caroline 2015. Do it like a woman. London: Portobello Books.
Eduards, Maud 2001. Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori. Stockholm: Liber.
Evensen, R. 2015. »Kniv i feministfitta: Yttrandefrihet och inte ofredande – hovrätten friar«, Dagens juridik online, 30. september 2015. www.dagensjuridik.se/2015/09/kniv-i-feministfitta-yttrandefrihet-och-inte-ofredande (Hämtad 12.10.2020.)
Europarådet 2016. Background note on sexist hate speech. Prepared by the Gender Equality Unit. Strasbourg: Council of Europe Publishing.
Europaparlamentet 2018. Cyber violence and hate speech online against women. Luxembourg: Publications Office of the EU.
Faludi, Susan 1992. Backlash: The undeclared war against American women. London: Chattau.
FN 1993. Declaration on the elimination of violence against women. General Assembly Resolution 48/104
FN 2006. In-depth study on all forms of violence against women. Report of the Secretary General. Sixty-first session. Division for the Advancement of Women of the Department of Economic and Social Affairs of the United Nations Secretariat.
FN 2013. Report of the working group on the issue of discrimination against women in law and in practice. UN Human Rights Council Twenty-third session.
FN Broadband Commission. 2015. Cyber violence against women and girls: A worldwide wake-up call. New York: United Nations Entity for Gender Equality and the Empowerment of Women and the United Nations Development Programme.
Flyvbjerg, Bent 2006. »Five misunderstandings about case-study research«, Qualitative Inquiry 12 (2): 219–245. http://dx.doi.org/10.1177/1077800405284363
Flyvbjerg, Bent 2011. »Case study«. I: N. K. Denzin och Y. S. Lincoln (red.): The Sage handbook of qualitative research. Thousand Oaks, CA: Sage.
FRA (EU Agency for Fundamental Rights) 2014. Violence against women: An EU wide survey – main results report. Luxembourg: Publications Office of the EU.
Galtung, Johan 1969. »Violence, peace, and peace research«, Journal of Peace Research 6 (3): 167–191.
Ging, Debbie och Eugenia Siapera 2018. »Special issue on online misogyny. Feminist Media Studies«, 18 (4): 515–524. https://doi.org/10.1080/14680777.2018.1447345
Goulds, Sharon, Miriam Gauer, Aisling Corr och Jacqui Gallinetti 2020. Free to be online? Girls’ and young women’s experinces of online harassment. Plan International.
Hallhagen, Erika 2013, 7. mars. »Allt ljus på hatet: Rasism och antifeminism«, Svenska Dagbladet.
Hardaker, Claire och Mark McGlashan 2016. »Real men don’t hate women: Twitter rape threats and group identity«, Journal of Pragmatics 91: 80–93. https://doi.org/10.1016/j.pragma.2015.11.005
Hattstone, Simon 2013, 20. april. »Twitter has enabled people to behave in a way they wouldn’t face to face«, The Guardian.
Hern, Alex 2014, 5. oktober. »Feminist games critic cancels talk after terror threat«, The Guardian.
Herring, SC 2002. »Gender violence: Recognizing and resisting abuse in online environments«, Asian Women 14: 187–211.
Hester, Marianne, Cassandra Jones, Emma Williamson, Eldin Fahmy och Gene Feder 2017. »Is it coercive controlling violence? A cross-sectional domestic violence and abuse survey of men attending general practice in England«, Psychology of Violence 7 (3): 417–427. https://doi.org/10.1037/vio0000107
hooks, bell 2004. The will to change: Men, masculinity, and love. New York: Simon & Schuster.
Husu, Liisa 2001. Sexism, support and survival. Academic women and hidden discrimination in Finland. Helsingfors: Helsingfors universitet.
Jane, Emma Alice 2014. »Back to the kitchen, cunt: Speaking the unspeakable about online misogyny«, Continuum: Journal of Media and Cultural Studies 28: 558–70. https://doi.org/10.1080/10304312.2014.924479
Jonsson, Stefan 2014, 15. maj. »Näthatets värsta sida är sexualiserade hot mot kvinnor«, DN.
Judiciary of England and Wales 2014. Judge Howard Riddle, Senior District Judge (Chief magistrate) in the Westminister Magistrates Court. The Queen v. John Raymond Nimmo and Isabella Kate Soreley, 24 January 2014. London.
Kelly, Liz 1987. »The continuum of sexual violence«. I: British Sociological Association Conference Volume series (red.): Women, violence and social control. Explorations in sociology. London: Palgrave Macmillan.
Kennedy, Tracy 2004. »An exploratory study of feminist experiences in cyberspace«, CyberPsychology & Behavior 3 (5): 707–719. https://doi.org/10.1089/10949310050191719
Krook, Mona Lena 2018. »Violence against women in politics: A rising global trend«, Politics & Gender 14 (4): 673–675. https://doi.org/10.1017/S1743923X18000582
Lewis, Ruth, Michael Rowe och Clare Wiper 2017. »Online abuse of feminists as an emerging form of violence against women and girls«, The British Journal of Criminology 57 (6): 1462–1481. https://doi.org/10.1093/bjc/azw073
Linghag, Sophie, Maria Ericson, Eva Amundsdotter och Ulrica Jansson 2016. »I och med motstånd«, Tidskrift för genusvetenskap 37 (3): 7–28.
Lundgren, Eva 2004. Våldets normaliseringsprocess. Stockholm: Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige.
MacKinnon, Catherine 1989. Toward a feminist theory of the state. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.
Mellberg, Nea 2004. Mäns våld mot kvinnor. Uppsala: Uppsala universitet.
Messerschmidt, James 1986. Capitalism, patriarchy, and crime: Towards a socialist feminist criminology. Totawa: Rowman and Littlefield.
Morell, Caroline 1981.‘Black Friday’ and violence against women in the suffragette movement. London: Women’s Research and Resource Centre.
Munro, Ealasaid 2013. »Feminism: A Fourth Wave? «, Political Insight 4 (2): 22–25. https://doi.org/10.1111/2041-9066.12021
Myhill, Andy och Liz Kelly 2019. »Counting with understanding? What is at stake in debates on researching domestic violence«, Criminology & Criminal Justice. https://doi.org/10.1177/1748895819863098
Nadim, Marjan, Audun Fladmoe och Jon Wessel-Aas 2016. Hatefulle ytringer på internett Omfang, forebygging og juridiske grenser. Rapport 2016:17. Oslo: Institutt for samfunnsforskning.
NIKK (Nordisk information om kunskap och kön) 2017. Hat och hot på nätet. En kartläggning av den rättsliga regleringen i Norden från ett jämställdhetsperspektiv. Göteborg: NIKK och Nordiska ministerrådet.
Nilsson, Gabriella och Inger Lövkrona 2020. Våldets kön. Lund: Studentlitteratur.
O’Meara, Sarah 2012, 6 juli. »Internet trolls up their harassment game with ’Beat up Anita Sarkeesian’«, The Huffington Post.
Pincus, Ingrid 2009. »Men, power and the problem of gender equality policy implementation«. I: Anna G. Jónasdóttir & Kathleen B. Jones (red.): The political interests of gender revisited: redoing theory and research with a feminist face. Manchester: Manchester University Press.
Sarkeesian, Anita 2012. »Image based harassment and visual misogyny«, Feminist Frequency, 1. juli 2012. https://feministfrequency.com/2012/07/01/image-based-harassment-and-visual-misogyny/ (Hämtad 12.10.2020.)
Sarkeesian, Anita 2015. »One week of harassment on Twitter«, Tumblr. https://femfreq.tumblr.com/post/109319269825/one-week-of-harassment-on-twitter (Hämtad 12.10.2020.)
Schulte, Stephanie 2011. »Surfing feminism’s online wave: The Internet and the future of feminism«, Feminist Studies 37 (3): 727–744.
Spivak, Gaytri 1988. »Can the subaltern speak?«. I: C. Nelson och L. Grossberg (red.): Marxism and the interpretation of culture. University of Illinois Press.
Stark, Evan 2009. Coercive control: How men entrap women in personal life. Oxford: Oxford University Press.
Steen, Anne-Lie. 2003. Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält. Göteborgs universitet.
Strid, Sofia 2019. »Patriarchy fights back«. I: Mieke Verloo (red.): Varieties of opposition to gender equality in Europe. London & New York: Routledge.
Strid, Sofia 2020. »Betydelser av könsstympning hos migrerade minoriteter i Sverige: En feministisk våldsforskningsanalys«, Sociologisk Forskning 57 (2): 141–163. https://doi.org/10.37062/sf.57.19969
Strid, Sofia och David Meier-Arendt 2020. »Våld som system: våld, maskulinitet och förändring«, Socialmedicinsk tidskrift 97 (2): 235–247.
Sveland, Maria 2007. Bitterfittan. Stockholm: Leopold förlag.
Sveland, Maria 2013a. Hatet: En bok om antifeminism. Stockholm: Leopold förlag.
Sveland, Maria 2013b. »Bakom det så kallade ’Näthatet’ finns ett kvinnohat«, Maria Sveland Blog. www.mariasveland.se/aktuellt/bakom-det-sa-kallade-nathatet-finns-ett-kvinnohat/ (Hämtad 24.05.2019.)
Sveland, Maria 2015. Befrielsen. Stockholm: Leopold förlag.
The Guardian 2014a, 24. januari. »Two jailed for Twitter abuse of feminist campaigner«.
The Guardian 2014b, 24. januari. »Two face jail over Twitter abuse of Banknote Campaigner«.
Thente, Jonas 2014, 22. april. »Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst«, DN.
Valenti, Jessica 2015, 29. augusti. »Game over«, The Guardian.
Verloo, Mieke 2013. »Opposition to gender equality in Europe«. ECPR Panel 229, Bordeaux, 4.–7. september.
Verloo, Mieke 2014. »Oppositional dynamics to gender equality change«. ECPR Panel 227, Glasgow, 3.–6. september.
Verloo, Mieke 2018. Varieties of opposition to gender equality in Europe. London & New York: Routledge.
Walby, Sylvia, Jo Armstrong och Sofia Strid 2012. »Intersectionality: Multiple tensions in social theory«, Sociology 46 (2): 224–240. https://doi.org/10.1177/0038038511416164
Warshmellow, David Chen 2015, 2. mars. »Femfreq: One week of harassment on Twittter«, GitHub.
Westerlund, Mimmi och Jenny Weimers 2013. »Vi måste våga prata om kvinnors våld mot män«, Sveriges television. www.svt.se/opinion/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man (Hämtad 24.05.2020.)
Westerstrand, Jenny 2010. »Kung slår dam«, Sociologisk Forskning 47 (3): 5–34.
WHO 2013. Global and regional estimates of violence against women: prevalence and health effects of intimate partner violence and non-partner sexual violence. Geneva: WHO.
Wingfield, Nick 2014, 15. oktober. »Anita Sarkeesian, video game critic, cancels speech after threats of Massacre«, New York Times.
Yamato, Jen 2016, 23. september. »Anita Sarkeesian on life after Gamergate: ‘I want to be a human again’«, The Daily Beast.
Dette er en Open Access artikkel distribuert under vilkårene Creative Commons CC-BY-NC 4.0
DOI: https://doi.org/10.18261/issn.1891-1781-2020-04-03
