Bokanmeldelse
Marianne I. Liens och Jørgen Lorentzens bok utgår från ett forskningsprojekt om våld mot män i nära relationer, som finansierades av Barne-, ungdoms- og familiedirektoratet och som utmynnade i en rapport 2017. Boken är en omarbetad och redigerad version av rapporten och har anpassats för en internationell läsarkrets.
Syftet med boken är att synliggöra våldsutsatta mäns erfarenheter och upplevelser, för att utifrån denna empiri nyansera och bredda den teoretiska förståelsen av våld i nära relationer. Huvudfokus i framställningen är våld i parförhållandet, men också våld och övergrepp i barndomen och under uppväxten diskuteras.
Kvinnors erfarenheter av våld i parförhållandet och våldets konsekvenser för hälsa, livskvalitet och social situation är förhållandevis väldokumenterade. Författarna hävdar att mäns våldsutsatthet är ett eftersatt forskningsområde. Det kan ligga något i detta om vi ser på köns- och maskulinitetsforskningen, men i psykologisk och hälsorelaterad forskning om familjevåld och i samhällsvetenskaplig våldsforskning är perspektivet inte längre så nytt. Detta gäller inte minst förekomststudier och surveyforskning. Norska och internationella omfångsstudier har konkluderat med att det är fler kvinnor än män som rapporterar om grovt våld i parförhållandet och att våldets hälsomässiga och sociala konsekvenser är allvarligare för kvinnor. Om vi ser på »mildare« former för våld, är skillnaden mellan könen mindre (jfr. Thoresen og Hjemdal 2014).
Frågeställningar som rör våldets former, orsaker och konsekvenser eller stödinsatser som riktas till män har däremot inte blivit tillräckligt väl belysta av forskningen. Vi behöver mer kunskap om hur män upplever våldet, hur de förstår och tolkar sina erfarenheter, vilken typ av hjälpbehov de har och om de upplever barriärer i kontakten med hjälpinstanser och polis. Lien och Lorenzen ger med sin bok, som framför allt använder sig av en kvalitativ tillnärmning, ett värdefullt bidrag till en ökad förståelse av mäns våldsutsatthet.
Boken består av tre delar. I den första ges en översikt av nordiska omfångsstudier som innehåller data (också) om våld mot män. Den andra delen redogör för resultat från en nätbaserad survey över hur väl allmänheten och hjälpapparaten känner till att män kan utsättas för våld i nära relationer och hur utbredd kunskapen är om stödinsatser för män. Här ingår en survey bland våldsutsatta män om deras benägenhet att söka hjälp. Bokens tredje och mest omfattande del baseras på intervjuer med våldsutsatta män. Informanterna rekryterades genom olika hjälpinstanser. Männen hade blivit utsatta för våld i nära relationer eller sexuella övergrepp i uppväxten och/eller senare i livet. I studien deltog såväl hetero- som homosexuella män, med både majoritets- och minoritetsetnisk bakgrund.
Boken är något ojämn till sin struktur. Det är förvirrande med så många forskningsfrågor och flera olika typer av empiri, också om delstudierna i och för sig ger intressant information. Den webbaserade surveystudien behandlas kortfattat och läsaren får knapphändig information om hur data har samlats in. En stramare redigering och reducering av datamaterialet hade varit på sin plats.
Symmetri eller asymmetri?
Den internationella partnervåldsforskningen har präglats av en intensiv och konfliktfylld debatt mellan två läger: familjevåldsteori och (radikal)feministisk våldsteori. Familjevåldsforskningen hävdar utifrån survey- och omfångsdata att partnervåldet i stort sett är lika fördelat mellan kvinnor och män (»gender symmetry«). Feministiska forskare å sin sida ser partnervåldet primärt som en fråga om mäns våld mot kvinnor (»gender asymmetry«) och förankrar denna position i ett könsmaktteoretiskt tänkande. Båda sidor stöder sig på relevanta data: surveydata bland den generella befolkningen respektive data hämtade från skyddat boende, andra hjälptjänster, polis eller domstolsväsendet.
Den amerikanska sociologen Michael Johnson har intagit en mellanposition med sin tes om att partnervåld kan anta olika former och ha olika orsaker, något som kan förklara diskrepansen mellan de två lägren. Hans begrepp »patriarkal terrorism« (senare omdöpt till »intimterrorism«) syftar på allvarligt partnervåld kombinerat med kontroll- och dominansstrategier, medan »episodiskt partnervåld« hänvisar till våld som en del i ett konfliktfyllt förhållande, där båda parter uppträder aggressivt och kan bli våldsamma. Typologin har använts för att identifiera och klassificera olika våldsformer i surveys och prevalensstudier. Johnson säger att det oftast (men inte alltid) är män som utövar intimterrorism mot partnern och att detta är kopplat samman med könade maktstrukturer, medan det episodiska våldet är jämnare fördelat mellan parterna.
Lien och Lorenzen kritiserar Johnsons typologi för att vara för smal och menar att den hindrar en förståelse för att det kan finnas manliga offer för våld i heterosexuella förhållanden. Detta anser jag inte gör Johnsons typologi och argumentation rättvisa. Teorier skall utsättas för en kritisk granskning och ny empiri kan leda till nyansering och revidering av etablerade kategoriseringar, något jag menar kännetecknar Johnsons argumentation över tid (jfr. Johnson 2017). Enligt mitt förmenande kan typologin mycket väl användas som utgångspunkt också för studier av allvarlig och kontrollerande partnervåld som utövas av kvinnor.
Resultat från omfångsstudier och annan forskning visar att våldsutsatta kvinnor oftare än män upplever att våldet är upprepat, systematiskt, tenderar att vara grövre och resulterar i fler negativa konsekvenser för den utsatte, oftare med dödlig utgång. Detta utesluter inte att också män kan uppleva allvarligt partnervåld. Författarna menar att situationen för våldsutsatta män har en markant likhet med det som kvinnliga våldsoffer rapporterar om: våldet kännetecknas av kontroll, förnedring, psykiska övergrepp, tvång och hot. De flesta män som Lien och Lorenzen har intervjuat har upplevt grovt våld, ofta över flera år. Författarna bidrar till att öka förståelsen för den intimterrorism som också män kan utsättas för. Vi behöver samtidigt mer komparativ forskning om kvinnors och mäns upplevelser av våldet och dess konsekvenser. Forskning tyder bland annat på att rädsla för att bli skadad eller dödad kan utgöra en viktig könsskillnad (Bjørnholt og Hjemdal 2018; Williamson, Morgan og Hester 2018).
Barriärer för att söka hjälp
Författarnas intervjuer med våldsutsatta män visar att de upplever interna och externa barriärer för att söka hjälp. Traditionella föreställningar om offer–gärningsperson, kön och maskulinitet gör att tröskeln för att söka professionellt bistånd kan upplevas som hög. Män kan ha svårt för att förstå och acceptera att de har blivit utsatta för våld från partner. Våldet kan förbli underrapporterat, möjligen också för att män sällan är rädda för det fysiska våldet och dess konsekvenser.
Mäns tystnad har inte bara att göra med att de inte vill prata om tabuiserade ting eller identifiera sig som offer, men de vill inte riskera att förlora kontakten med barnen som en följd av det Lien och Lorenzen kallar »gender switching«, dvs. att (den kvinnliga) våldsutövaren framställer sig som det egentliga offret. Fäder som har förlorat vårdnaden om barnen upplever att myndigheterna (särskilt familievernet, som erbjuder rådgivning och terapi till familjer som upplever problem, konflikter och kriser) skyddar mödrarna, något som både informanterna och författarna menar är baserat på den dominerande samhällsdiskursen, som gör det lättare för en kvinna att bli trodd då hon säger att det är hon som är den våldsutsatta. Intervjuerna ger oss tillgång till bara en parts version av händelseförloppet, men andra intervjustudier bland våldsutsatta män visar på liknande upplevelser.
Våldsforskningen har börjat intressera sig för mäns utsatthet för våld i nära relationer, men jag efterlyser fler bidrag från könsforskning och kritisk mansforskning. Det att också män kan utsättas för partnervåld stöder – snarare än underminerar – behovet för en könad analys. Mäns upplevelser av våldet de utsätts för påverkas av deras (könade) självförståelse, av andras (könade) förståelse av mäns våldsutsatthet och inte minst av samhällets (könade) förståelse av partnervåld som fenomen.
Marianne Inéz Liens och Jørgen Lorenzens bok är ett välkommet bidrag till våldsforskningen. Den ger oss ny och rik empiri och kommer med spännande, men också provocerande synpunkter och tankar. Boken kan rekommenderas såväl för forskare som professionella och praktiker. Det är dessutom utomordentligt värdefullt att norsk forskning på detta fält får synlighet också utanför det skandinaviska språkområdet.
Detta är en Open Access-publikation som kan laddas ned gratis. Boken är försedd med en litteraturlista efter varje kapitel, i stället för en samlad litteraturförteckning. Detta upplever jag som lite problematiskt. Det kan vara på sin plats för antologier som utges som Open Access, men inte för en monografi. Det finns ett enkelt index över nyckelord och -begrepp, men det kunde med fördel vara mer detaljerat. Ett författarindex hade därtill varit välkommet.
Litteratur
Bjørnholt, Margunn og Ole Kristian Hjemdal 2018. »Measuring violence, mainstreaming gender, does adding harm make a difference?«, Journal of Gender-Based Violence 2 (3): 465-479.
Johnson, Michael P. 2017. »A personal social history of a typology of intimate partner violence«, Journal of Family Theory & Review 9: 150-164.
Thoresen, Siri og Ole Kristian Hjemdal (red.) 2014. Vold og voldtekt i Norge: En nasjonal forekomststudie av vold i et livsløpsperspektiv. Rapport 1/2014. Oslo: Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress.
Williamson, Emma, Karen Morgan og Marianne Hester 2018. »Male victims: Control, coercion and fear?«. I: Nancy Lombard: The Routledge Handbook of Gender and Violence. London og New York: Routledge.
Dette er en Open Access artikkel distribuert under vilkårene Creative Commons CC-BY-NC 4.0
