Sammandrag
Artikeln tar sin utgångspunkt i den debatt om moderskap som följde på premiären av SVT:s dramakomediserie Amningsrummet (2020). Serien skildrar några mödrar som kämpar med sitt moderskap och som har drabbats av olika former av psykisk ohälsa. Gestaltningarna av mödrarna sätts i relation till senare tiders moderskapsforskning och forskning om kvinnors perinatala ohälsa. Ambitionen med artikeln är att undersöka i vilken utsträckning Amningsrummet befäster respektive gör motstånd mot de föreställningar om moderskap och psykisk ohälsa som finns i vår samtid. Analysen visar att Amningsrummets berättelse om moderskap och psykisk ohälsa efter förlossning är en komplex berättelse, i vilken delvis motstridiga föreställningar om moderskap kommer till uttryck. Karaktärerna i Amningsrummet framstår inte som några traditionella feministiska hjältinnor. Trots detta ger serien som helhet uttryck för en syn på moderskap och psykisk ohälsa efter förlossning som stämmer överens med den som framträder i feministisk moderskapsforskning, nämligen att det är kulturella och sociala faktorer som orsakar mödrarnas ohälsa och att det är genom samtal, stöd och mäns ökade delaktighet i hemmet som sådan ohälsa främst kan åtgärdas.
Nyckelord: Moderskap, postpartumdepression, ätstörning, genus, TV-serier, 2020-talet
Inledning
Hösten 2020 hade regissören Caroline Ringskog Ferrada-Nolis dramakomediserie Amningsrummet premiär på SVT. Det är en serie som kretsar kring fyra kvinnor i ett vintrigt Stockholm och deras upplevelse av moderskap, postpartumrelaterad ohälsa och av att försöka bli med barn. Serien delade recensenter och krönikörer i två läger; de som var kritiska till serien och som i regel uppfattade kvinnorna som kyliga och självupptagna medelklassmödrar som det var svårt att sympatisera med och de som uppskattade den och såg de modersporträtt som gestaltades som komplexa och berättandes något sant om att vara mamma i Sverige under det tidiga 2020-talet (Bohman 2020; Eriksson 2020; Ernryd 2020; Larsson 2020; Lundström 2020; Olasdotter Hallberg 2020; Rosenström 2020; Ölmedal 2020). Reaktionerna visar hur känslig frågan om moderskap fortfarande är och vad som får sägas och göras i moderskapets namn.
Det kan tyckas som något av en paradox, då Sverige tillsammans med de andra skandinaviska länderna, ofta lyfts fram som länder där jämställdheten kommit längst. I både Sverige och Norge tar män i regel ut en relativt stor andel av föräldraledigheten (Försäkringskassan 2019; Nordisk information för kunskap om Kön 2016). I samtliga skandinaviska länder yrkesarbetar kvinnor också i högre utsträckning än i många andra länder i västvärlden (Folkhälsomyndigheten 2019; Nordiskt samarbete 2017). Samtidigt finns det tecken på att den skandinaviska välfärdsmodellen, där föräldraledighet och en relativt jämställd arbetsmarknad utgör viktiga inslag, idag upplever något av en backlash. Det kommer bland annat till uttryck i rapporter som visar att jämställdheten har stagnerat och att unga män idag är ointresserade av att verka för jämställdhet (Ag 2021). Som flera forskare visat präglas den skandinaviska kulturen fortfarande av traditionella föreställningar om hur en god mor bör vara, jämställdhetens landvinningar till trots (Björklund 2021; Hamm 2013; Pettersson 2020). Antalet kvinnor som drabbas av postpartumdepression i Skandinavien är inte lägre än i övriga västvärlden. I samtliga skandinaviska länder har dock problematiken med postpartumrelaterad ohälsa uppmärksammats på senare år, både inom forskningen och i skönlitterära skildringar som Josefin Branzell Hertzs Eftervärkar (2014), Anne B. Ragdes Jeg skal gjøre deg så lykkelig (2014) och Olga Ravns Mit Arbejde (2020), den senare också bearbetad för scenen och uppsatt på Folkteatern i Göteborg hösten 2021. En analys av Amningsrummet och de frågor om moderskap och ohälsa som serien berör är därför inte bara intressant i ett svenskt utan också i ett skandinaviskt perspektiv.
I en artikel om den våg av svenska romaner som kommit ut på senare år om mammor som lämnar sina barn eller som vantrivs i mammarollen är journalisten Celia Svedhem inne på en förklaring till varför just moderskap har blivit en brännande fråga idag. I likhet med litteraturvetaren Jenny Björklund, som har forskat om samtida romaner om moderskap, ser hon kvinnornas vantrivsel med modersrollen som beroende av orealistiska förväntningar på vad en mamma ska klara av (Björklund 2021:14–15; Svedhem 2020). I takt med att kvinnors inträde på arbetsmarknaden har ökat har inte förväntningarna på dem som mödrar minskat. Trots att män tar ut en större del av föräldraledigheten än tidigare förväntas kvinnan fortfarande vara den primära vårdnadshavaren i den heterosexuella parrelationen och de ideal som gäller för modern idag är överraskande lika de som formulerades av Rousseau och andra romantiker för snart 250 år sedan: Modern ska sätta sig själv och sina behov i sista rummet och vara helt inriktad på att ta hand om sina barn (Podnieks 2012:8). Till detta traditionella ideal kan läggas de sociala mediernas krav på dagens yrkesarbetande mamma att »kunna visa upp ett smakfullt och välordnat hem, där hon serverar ekologisk hemlagad mat och är perfekt stylad i matchande outfit med sina barn« (Svedhem 2020). Detta talar för att kraven på dagens mödrar snarare har ökat än minskat.
Lika känslig som frågan om hur en mamma bör agera är dock frågan vad hon känner och hur hon faktiskt mår efter att ha fött barn. En mamma ska enligt ett traditionellt moderskapsideal inte enbart sätta sina barn i främsta rummet, hon ska helst älska att göra detta också. Amningsrummet utmanar en sådan föreställning genom att skildra mödrar som ger uttryck för andra känslor i relation till moderskapet och som drabbats av olika former av postpartumrelaterad ohälsa, såsom postpartumdepression och ätstörning. Att bli psykiskt sjuk efter förlossning är något som i sig inte är förenligt med ett traditionellt modersideal. Framför allt postpartumdepression (i vardagligt tal förlossningsdepression) har länge varit ett tabubelagt ämne. Precis som professorn i socialt arbete Paula Nicholson lyfter fram hänger detta samman med den starka förväntan på nyblivna mammor att de ska vara lyckliga när de har fått barn, det vill säga med vissa specifika föreställningar om moderskap (2003:132–133). Även sociologen Verta Taylor ser ett starkt samband mellan nyblivna mödrars depressionsliknande symptom och deras ambivalens inför moderskapet samt hur de känner sig oförmögna att uppfylla en idealiserad och begränsande modersroll (1996:28).
Syfte, metod och material
Nicholsons och Taylors resonemang visar således hur tätt sammanlänkade föreställningen om den goda modern och upplevelsen av postpartumrelaterad ohälsa kan vara och jag ska i denna artikel fördjupa mig i hur ett sådant samband gestaltas i Amningsrummet. Men jag är också intresserad av att undersöka hur serien förhåller sig till frågor som berör orsakerna till psykisk ohälsa efter förlossning och hur sådan ohälsa kan åtgärdas. De frågor som jag framför allt uppehåller mig vid är: I vilka avseenden utmanar Amningsrummet gängse föreställningar om den goda modern och i vilka avseenden befäster serien dessa? Hur skildras psykisk ohälsa efter förlossning och hur ser relationen mellan dessa skildringar och olika föreställningar om moderskap ut? Vad framställs som orsaker till postpartumdepression och ätstörning i Amningsrummet och hur kan seriens skildringar av detta sättas i dialog med senare tids forskning om orsaker till perinatal ohälsa? Gestaltas det i serien några förslag på hur dessa former av ohälsa kan mildras eller botas och i så fall vilka?
Även om Amningsrummet utgörs av en TV-serie är syftet inte att göra en mediespecifik analys. Influerad av kulturstudier närmar jag mig istället serien utifrån ett utvidgat textbegrepp. I linje med Stuart Halls (1997) resonemang om populärkulturella representationer, där han ser dem som å ena sidan bärare av förhärskande ideologiska föreställningar och å andra sidan som motståndshandlingar, undersöker jag hur Amningsrummet både befäster och gör motstånd mot de föreställningar om moderskap och perinatal psykisk ohälsa som finns i vår samtid. Min ambition är därmed att visa hur Amningsrummet förhåller sig till den större berättelse om moderskap och postpartumrelaterad ohälsa som finns idag.
Som redan antytts är det en viss kategori mödrar som porträtteras i Amningsrummet. Företrädesvis rör det sig om vita storstadskvinnor ur den övre medelklassen. Vera, som är något av seriens huvudperson, är en föräldraledig och framgångsrik TV-producent. Teresa är en likaledes framgångsrik skådespelare på Dramaten. Carro, som är den enda av kvinnorna som inte har barn men som planerar att skaffa ett tillsammans med ett homosexuellt manligt par, är visserligen arbetslös men uppenbarligen välbärgad eftersom hon shoppar dyra skönhetsprodukter och äter lyxiga middagar på fina krogar. Den enda som avviker från mönstret är Jassi, som med sina 26 år är betydligt yngre än de andra kvinnorna, och som är uppvuxen i den ekonomiskt mindre välbeställda Stockholmsförorten Akalla. Tack vare att hennes pojkvän lyckats tjäna mycket pengar har hon tillsammans med honom kunnat flytta till en tjusig lägenhet vid Fridhemsplan i centrala Stockholm. Hon framstår därmed som nästan lika välbeställd som de övriga kvinnorna i materiellt hänseende. Själv har dock Jassi varken egna pengar eller ett jobb, vilket är en central problematik i den livskris som hon befinner sig.
Med undantag av Jassi är det klassmässigt en specifik grupp mödrar som gestaltas i Amningsrummet. När det gäller forskningen om moderskap och postpartumsrelaterad ohälsa förhåller det sig i regel på samma sätt. Även den domineras av studier som undersöker vita medelklasskvinnor och deras erfarenheter av eller berättelser om moderskap och ohälsa (Dubriwny 2013; Fenton Stitt 2012; Taylor 1996). Ofta lyfts detta fram som en begränsning och det understryks att de resultat som presenteras i denna forskning inte är representativa för alla mödrar, till exempel inte lesbiska mödrar eller mödrar med annan klassbakgrund eller etnicitet (Dubriwny 2013:70). För mitt vidkommande finns det dock en poäng med att merparten av forskningen och TV-serien Amningsrummet kretsar kring samma kategori mödrar. Det möjliggör en diskussion där seriens gestaltningar sätts i dialog med den aktuella forskningens resultat. På så sätt kan forskningens förståelsemodeller berika analysen av serien, samtidigt som seriens gestaltning kan bekräfta, utmana eller överskrida dessa förståelsemodeller.
Den goda och den dåliga modern
Den föreställning om den goda modern som kan urskiljas i debatten om Amningsrummet kan spåras tillbaka till romantiken och den syn på kvinnor, barn och relationen dem emellan som kommer till uttryck där (Podnieks 2012:8-9). Ända sedan 1970-talet och den andra vågens feminism har mycket av den feministiska moderskapsforskningen kritiserat detta ideal men trots det har det visat sig väldigt seglivat. I sin klassiska studie Of Woman Born från 1976 beskriver poeten och feministen Adrienne Rich till exempel myten om den goda, naturliga modern som en kvinna vars enda identitet är att vara mor, som är helt tillfredsställd med att tillbringa hela sina dagar tillsammans med små barn och uppfattar moderskärlek som synonymt med osjälviskhet (1976:22). Tjugo år senare ekar Richs ord i sociologen Sharon Hays begrepp intensivt mödrande (intensive mothering, 1996), som enligt Hays är den moderskapsideologi som fortfarande dominerar i Nordamerika vid denna tidpunkt. Denna ideologi innebär att kvinnan ses som den primära vårdgivaren och att hon ska ägna all sin tid, energi och sina pengar åt att sätta sina barns intresse före sina egna (Hays 1996:8).
År 2013 skriver genusvetaren Tasha N. Dubriwny att även om uppfattningen om vad det innebär att vara en god mor till viss del har förändrats över tid har vissa föreställningar varit tämligen konstanta. De föreställningar hon har i åtanke är på det stora hela samma som Rich och Hays tar upp, nämligen kvinnors instinktiva förmåga att ta hand om små barn, kvinnors osjälviskhet i relation till sina barn och en barncentrerad hållning som sätter barnens välmående och lycka i det främsta rummet (Dubriwny 2013:70). Dubriwny tar också upp det intressanta förhållandet att föreställningen om den goda modern förutsätter en motsvarande föreställning om den dåliga modern. I sin forskning om svensk skönlitteratur beskriver Jenny Björklund vad som kännetecknar den dåliga modern i den samtida västerländska kulturen. Den dåliga mamman av idag beskrivs som en mamma som försummar sina barn av själviska skäl. Hon är mer upptagen av att förverkliga sig själv genom fritidsaktiviteter och shopping än av att vara med sina barn. Men hon kan också vara en överbeskyddande mamma vars överdrivna omsorger blir missriktade och i slutändan hämmande eller rent av farliga för barnet (Björklund 2018:85, 2021:97–98). Litteraturvetaren Christine Hamm ringar i en studie av norska samtidsromaner om ensamstående mödrar in vad som kännetecknar den dåliga modern på ett sätt som i stort stämmer överens med Björklunds karakteristik: den dåliga modern är osympatisk, narcissistisk och manipulerande. I Hamms beskrivning av den dåliga modern ingår också ännu mer tabubelagda aspekter av moderskapet, såsom alkoholism (2013:51–55).
Föreställningen om den goda respektive dåliga modern är intressanta att ställa i relation till Amningsrummet. Vid första anblicken förefaller de mödrar som porträtteras här att i hög grad gå i linje med den ovanstående beskrivningen av den dåliga mamman. Vera, Teresa och Jassi, som alla har döttrar i ettårsåldern, framställs överlag som otillfredsställda med att tillbringa all sin tid med sina små barn. De framstår som ganska självupptagna fast på lite olika sätt. Teresa, som är den av mödrarna som lider av en ätstörning, är upptagen av sitt utseende och av eventuella ålderstecken som skulle kunna försämra hennes karriärmöjligheter efter föräldraledigheten. Hon sätter också fritidsaktiveter som yogan högt på prioriteringslistan. Jassi, som är en av de kvinnor i serien som lider av postpartumdepression, framstår som uttråkad av föräldraskapet och som ständigt längtandes efter något annat och roligare att göra. I Amningsrummets första avsnitt berättar hon för de andra kvinnorna att hon kände det som att hon dog den dag när dottern föddes och önskade att hon inte hade fått henne, ett förhållandevis starkt uttalande som får henne att framstå som motsatsen till den goda, barnälskande modern (A1, 2020, 5:00).1 Vera, som också har fått diagnosen postpartumdepression, gråter och krisar inför sina två barn och har ofta ett aggressivt förhållningssätt gentemot sin man. I flera scener tröstdricker hon vin på ett oroväckande sätt. Hon har också ett påtagligt behov av egen fritid, vilket bland annat kommer till uttryck i att hon tillsammans med de andra mammorna och den barnlösa kompisen Carro planerar en barnfri After Work på en av Stockholms innekrogar samt i hennes desperata och komiska försök att lämna in dottern Martha på öppna förskolan för att få tid att träffa sina vänner på egen hand (A3, 2020, 10:00; A2, 2020, 3:00).2 Men det finns också många scener som komplicerar förståelsen av kvinnorna som försumliga och själviska mödrar och i stället skildrar dem mer i linje med föreställningen om den goda, närvarande modern. Det mest slående i detta avseende är att de trots allt tillbringar nästan all sin tid med sina små barn. Barnen är oftast med dem när de träffas i amningsrummet på det exklusiva varuhuset NK, rummet som har gett serien dess namn och som jag får anledning att återkomma till. De sitter i deras knä, ligger i deras famn, de ammas eller flaskmatas eller ligger i vagnen när kvinnorna går promenader på stan. Ingen av mammorna brister alltså i sitt föräldraansvar trots att två av dem, Vera och Jassi, har fått diagnosen postpartumdepression och trots att Jassi dessutom är sjukskriven. Kvinnorna framställs därmed, trots sin ohälsa, som närvarande mödrar, åtminstone i fysiskt hänseende.
Även om de inte alltid har ett mentalt fokus på barnen ägnar de dem dessemellan full uppmärksamhet. Varvat med skildringarna av kvinnornas egocentricitet och håglöshet finns scener där de, oberoende av varandra, kelar och leker med sina barn och utstrålar genuin kärlek gentemot dem under tiden. De uppfyller här det som Hays (1996) kallar intensivt mödrande utan svårigheter. När det gäller Vera förekommer det också flera scener där hennes omsorg om sitt andra barn, Marthas storasyster Fredrika, kommer till tydligt uttryck.
Genom att gestalta så sinsemellan olika känslor och beteenden hos de olika mammorna överskrider Amningsrummet de stereotyper för den dåliga respektive goda modern som uppmärksammas i mycket av moderskapsforskningen. I likhet med flera av de modersfigurer som Björklund (2018, 2021), Hamm (2013) och Pettersson (2020) analyserar ger Amningsrummet uttryck för en betydligt mer komplex erfarenhet av moderskapet än vad föreställningen om den goda respektive dåliga modern tillåter. Det är särskilt intressant att en sådan komplexitet skildras i en TV-serie. Som Hamm påpekar har modern traditionellt sett blivit framställd som antingen helt igenom god eller ond i just populärkulturen (Hamm 2013:64). Amningsrummets representation av moderskap visar dock på en problematisering av denna svartvita syn på moderskapet. Med avseende på skildrandet av modern kan serien därmed ses som en sådan motståndshandling mot förhärskande ideologier som Hall (1997) menar karaktäriserar populärkulturella representationer och som jag uppmärksammade inledningsvis.
Riskabelt moderskap
Det slags moderskap som kvinnorna i Amningsrummet ger uttryck för är intressant att ställa i relation till det som Dubriwny (2013) har kallat för riskabelt moderskap (risky motherhood). Riskabelt moderskap är enligt Dubriwny en postfeministisk variant av myten om den goda modern. Postfeminism definieras av Dubriwny som en slags avpolitiserad feminism. De tidigare feministiska teorierna om egenmakt och självbestämmande förvandlas inom postfeminismen till en ideologi som flyttar fokus i ett feministiskt förändringsarbete från kulturen till det egna jaget (2013:23). Riskabelt moderskap fungerar dessutom så att det normaliserar postpartumdepression (2013:76). Här blir alltså de beröringspunkter mellan föreställningar om moderskap och symptom på postpartumdepression som jag intresserar mig för framhävda. Den riskabla mamman är en mamma som avviker från myten om den goda modern så till vida att hon kännetecknas av sin bristfällighet, sin tvekan och sitt missnöje i relation till moderskapet. Men, som Dubriwny påpekar, riskabelt moderskap handlar inte om att införliva myten om den dåliga modern i myten om den goda modern utan snarare om »a demarcation of what is acceptably bad as opposed to unacceptably bad« (2013:77). De försyndelser som den riskabla mamman gör sig skyldig till är i regel mindre försummelser som har med bristande vardaglig kontroll att göra, som att låta barnet dricka av badvattnet eller äta gräs. Att hon trots allt kan göra anspråk på att leva upp till myten om den goda modern hänger samman med hennes benägenhet att bedyra hur mycket hon älskar sitt barn (2013:77). Moderskärleken blir alltså här det utslagsgivande när det gäller bra eller dåligt moderskap.
Vera, Teresa och Jassis beteenden och mentala frånvaro skulle kunna förstås i termer av ett riskabelt moderskap i och med att de inte framställs som innebärandes någon större fara för sina barns hälsa eller välbefinnande. Även andra mindre incidenter som gestaltas i serien, som när Vera trots sina betänkligheter låter den äldsta dottern leka med nålar, skulle kunna räknas dit (A1, 2020, 15:00). Det som dock skiljer mödrarna i Amningsrummet från de mödrar vars berättelser Dubriwny analyserar, är det ständiga framhållandet av kärleken till barnen. Även om det finns scener där det gestaltas som att kvinnorna i Amningsrummet älskar sina barn är det inget som upprepas dem emellan eller mellan andra karaktärer i serien. Snarare förhåller det sig tvärtom: det är upplevelsen av en utebliven kärlek till barnen som framhävs och det är den som i sin tur blir ett stort problem. Detta gäller framför allt för Vera. Vera säger vid flera tillfällen att hon inte älskar sin yngsta dotter Martha. I en scen gestaltas hur hon ställer den uteblivna kärleken i kontrast till den kärlek hon känner för sin äldsta dotter. Genom accentuerandet av det sistnämnda uppfyller hon de kriterier för den goda, barnälskande modern som ryms inom begreppet riskabelt moderskap. Men det är fortfarande den uteblivna kärleken till sitt yngsta barn som gestaltas som det överskuggande problemet för Vera. Det framkommer inte minst i en scen där hon gråter förtvivlat över den uteblivna kärleken men samtidigt gör en koppling mellan denna och moderskapet som är av stor betydelse för mitt vidkommande. Hon drar slutsatsen att hon är en värdelös mamma eftersom hon inte älskar sitt barn (A2, 2020, 15:00).
Moderskap och postpartumrelaterad ohälsa
Detta, att uppleva sig själv som en dålig mamma, inte för att man dricker väl mycket alkohol eller har ett stort behov av egen fritid, utan för att man inte kan känna på ett visst, av kulturen förväntat sätt, gestaltas i Amningsrummet som kärnan i föreställningen om den dåliga mamman. Det är också på den här punkten som serien tydligast belyser sambandet mellan föreställningar om moderskap och symptom på postpartumdepression. Därmed ansluter den sig till en förklaringsmodell till postpartumdepression och annan psykisk ohälsa efter förlossning som går i linje med senare tids feministiska moderskapsforskning inom samhällsvetenskap och humaniora, nämligen att det framför allt är sociala och kulturella faktorer som ligger till grund för dessa tillstånd.
Taylor, som har studerat självhjälpsgrupper för kvinnor med postpartumdepression i 1990-talets USA (1996), skriver till exempel att för ungefär hälften av kvinnorna i hennes studie började depressionen med att de kände skuld över att deras känslor för sina nyfödda barn inte motsvarade vad de förväntat sig att känna för dem. Taylor kopplar denna upplevelse av utebliven kärlek och den skuld och skam som följer med den till det samhälle som de nyblivna mödrarna lever i och till de föreställningar om gott moderskap som finns där (1996:39–40). Överhuvudtaget betraktar hon de symptom som de kvinnor som hon intervjuade uppvisade och som påminner om traditionella depressionsymptom – att känna sig ledsen, ensam, orolig, värdelös, uppleva hopplöshet, sömnsvårigheter, tvångstankar och en önska om att dö – som ett uttryck för kvinnornas ambivalens inför moderskapet och hur de kände sig oförmögna att uppfylla den idealiserade men begränsande modersrollen, det vill säga som beroende av kulturella faktorer (1996:28). Detta synsätt kan ställas i kontrast till mycket av den medicinska forskningen om psykisk ohälsa efter förlossning, där framför allt fysiologiska faktorer, som genetik eller hormonella förändringar hos kvinnor under graviditet och barnafödande, ses som orsaken till postpartumrelaterad ohälsa (Dubriwny 2013:73; Halbreich 2010:11‒12).
De här två olika synsätten är viktiga att tydliggöra, inte minst eftersom de får konsekvenser för hur man ser på postpartumdepression i stort och vad man anser att man kan göra åt den. Den medicinska förklaringsmodellen tenderar att se postpartumdepression som en sjukdom, orsakad av de hormonella förändringarna eller av genetiska faktorer, och därmed något som kan och bör botas. Botemedlet består ofta i olika slags psykofarmaka, som antidepressiva läkemedel, ibland kombinerat med samtalsterapi (Kendall-Tackett 2017:223, 206). En fördel med att betrakta postpartumdepression som orsakat av hormoner är, enligt Dubriwny, att det lyfter skuldbördan för de negativa känslor som kvinnorna erfar från deras axlar. Eftersom de anses vara sjuka på grund av fysiologiska orsaker är de inte ansvariga för sina känslor (Dubriwny 2013:85–86). De kan dessutom, med hjälp av medicinering, bli friska och känna på ett annorlunda sätt igen. Problemet med detta synsätt, som Dubriwny också framhåller, är dock att postpartumdepression, i enighet med en postfeministisk logik, görs till en fråga som berör den enskilda kvinnan och hennes kropp. Detta riskerar i sin tur att skyla över sådana bidragande orsaker till depressionen som har en kulturell och samhällelig grund (2013:100).
Den feministiska moderskapsforskningen, som både Taylor och Dubriwny företräder, ser å sin sida förklaringen till psykisk ohälsa efter förlossning i kvinnornas reaktion på antingen en svår förlossning, problem med amning, uttröttning orsakad av att behöva vara till hands för ett litet barn tjugofyra timmar om dygnet, eller i att kvinnorna lever i ett ojämnställt samhälle, där de är barnets primära vårdnadsgivare, samtidigt som de förhållandevis snart också förväntas återgå till arbetsmarknaden (Dubriwny 2013; Taylor 1996, se även Fenton Stitt 2012). Ofta betraktar man postpartumdepression som orsakad av flera av dessa faktorer. En konsekvens av detta synsätt är att postpartumdepression inte framstår som en sjukdom utan snarare som en normal reaktion på en extrem situation (svår förlossning) eller orättvisa samhällsförhållanden. Det nedslående med det är dock att det inte tillhandahåller ett enkelt botemedel för postpartumdepression eller annan psykisk ohälsa efter förlossning. Sådan kan, givet detta synsätt, bara botas genom att samhället förändras, till exempel genom att betydligt mer resurser avsätts för mödrars vård efter förlossning eller genom att deras partner tar en betydligt större del i hemarbete och barnuppfostran. Som inte minst de skandinaviska ländernas jämställdhetsarbete, som berördes inledningsvis, illustrerar har sådana förändringar dock genom historien visat sig vara mycket tröga processer. De är därmed osäkra alternativ att luta sig mot när det gäller att hitta utvägar ur den svåra situation som kvinnor med postpartumrelaterad ohälsa befinner sig i.
Ställer man Amningsrummet i relation till den medicinska respektive den kulturellt förankrade synen på om och i så fall hur postpartumrelaterad ohälsa kan botas blir det mycket tydligt att serien gestaltar uppfattningar som går i linje med den senare. Serien utmärks av en nästan total avsaknad av scener som gestaltar en medikalisering av postpartumdepression och annan psykiskt relaterad ohälsa. Det talas aldrig om hormoner som en orsak till Veras, Jassis eller Teresas ohälsa och det förekommer heller ingen scen då Vera eller Jassi tar antidepressiva mediciner. I gestaltningen av Veras samtal med en psykolog aktualiseras dock en medicinsk diskurs i och med att Vera berättar att hon fick diagnosen postpartumdepression av den läkare som utförde kejsarsnitt på henne. Kejsarsnittet gjordes med smutsiga instrument, vilket orsakade en infektion i hennes livmoder och en tio dagars lång sjukhusvistelse. Att Vera själv är kritisk till diagnosen, eller åtminstone till att det var själva komplikationen efter operationen som orsakade henne en depression, vittnar hennes ironiska kommentarer till läkarens diagnostisering om. Hon beskriver diagnosen som »en uppgradering« av hennes dåliga tillstånd efter kejsarsnittet och att hon fick gå till den psykolog hon i scenen i fråga samtalar med »som plåster på såren« för läkarens misstag (A1, 2020, 17:00).
Det intressanta här är inte bara att Vera ifrågasätter grunderna för läkarens medicinska bedömning och därmed hans auktoritet, utan också att hon tolkar det som att postpartumdepression i den svenska medicinska kontexten tillskrivs ett slags status snarare än framstår som ett stigma. Att ha postpartumdepression blir med Veras förståelse av situationen att ha något snarare än inget att sätta som en etikett på sitt dåliga mående. En sådan uppfattning är i linje med Dubriwnys resonemang om normaliseringen av postpartumdepression i USA, vilket, i korta ordalag, går ut på att betrakta alla mödrars reaktioner på att ha fått barn som kan beskrivas i termer av oro eller hopplöshet som något normalt som kan botas (2013:87). Botandet är i den amerikanska kontext som Dubriwny utgår från tydligt förknippat med en medicinsk diskurs och dess behandlingsmetoder.
Även nyare svensk forskning visar att svensk vårdpersonal tenderar att normalisera symptom på postpartumdepression, dock utan att nödvändigtvis se medicinering som en lösning (Ahlgren och Fernandez Stenman 2020; Nordahl 2020). Amningsrummet gestaltar däremot en svensk vårdapparat som misstänkliggör den postpartumdrabbade kvinnan och framställer därmed vården som kluven i sin inställning till postpartumdepression. När den unga och oerfarna psykologpraktikanten frågar Vera om hon har känt att hon har velat skada sitt barn någon gång reagerar Vera mycket starkt och replikerar: »du kanske fattar att man får förlossningsdepression när någon frågar om man vill slå sitt eget barn?« (A1, 2020, 17:15). Psykologens fråga förvärrar snarare än förbättrar Veras mående, vilket också visar sig i den scen som följer direkt på psykologsamtalet. I den gestaltas hur en mycket upprörd Vera kommer hem till sin man Simon som har lagat en romantisk middag till dem. Vera tar först ut sin ilska och förtvivlan på honom och maten men brister till slut ut i gråt och säger, uppenbart påverkad av psykologens fråga: »Säg inte att jag är en dålig mamma. Jag vet det redan« (A1, 2020, 22:15). Simon försöker trösta henne och säger att hon är en strålande mamma men det visar inte Vera några tecken på att kunna ta till sig. Psykologens insinuanta fråga, och därmed den medicinska diskurs som den representerar, tycks ha haft en betydligt större inverkan på henne.
Orsaker till postpartumrelaterad ohälsa i Amningsrummet
Utöver scenen med Vera hos psykologen är det dock sådant som rör själva förlossningen eller den sociala situation som kvinnorna befinner sig i efter förlossningen som gestaltas som orsaken till kvinnornas ohälsa i Amningsrummet. När de träffas för första gången i amningsrummet på NK berättar till exempel Jassi att hon har postpartumdepression och kopplar detta till sin förlossning då hon hamnade »i ett jättekonstigt fysisk tillstånd« som gjorde att hon inte kunde lyfta armarna högre än några centimeter (A1, 2020, 4:45). Förlossningen och erfarenheten att bli mamma framställs som traumatisk för henne. Den fysiska reaktion hon beskriver liknar i mångt och mycket traumatiserade personers reaktioner, så som dessa beskrivs i modern traumaforskning (van der Kolk och van der Hart 1995:175). Jassi fortsätter att berätta att hon kände det som att hon dog efter förlossningen, att hon ångrade att hon hade fått barn och fått det just med barnets pappa (A1, 2020, 5:00).
Utifrån de övriga scenerna med henne, pojkvännen Victor och dottern Leonie blir det dock uppenbart att det inte bara är själva förlossningen som orsakat hennes depression utan också, och kanske till och med främst, hennes socioekonomiska situation. Jassi har visserligen fått sin dröm om att flytta till en tjusig lägenhet i Stockholms innerstad uppfylld men det är bara tack vare Victors jobb och pengar som denna dröm har kunnat realiseras. Jassi själv framställs som en person utan varken jobb eller utbildning och det gestaltas som att det är upplevelsen av att, ekonomiskt sett, vara helt i händerna på Victor som påverkar hennes mående mest. I scen efter scen försöker hon göra slut med honom men det slutar i regel med att han frågar var hon och dottern då ska bo.
På så vis tydliggörs Jassis ekonomiska utsatthet. I slutet av det femte avsnittet gestaltas hur hon gör ett sista försök att bryta upp från förhållandet och i denna scen kopplar hon också samman sin underordnade situation och sitt behov av att förändra den med en föreställning om sig själv som mamma: »Jag är världens sämsta mamma, jag måste se om jag kan göra något […] Snälla, vi provar att göra slut« (A5, 2020, 17:45 respektive 18:00). På så sätt understryks att hennes depression inte bara hänger samman med den passivitet hon upplever som ekonomiskt beroende utan också med en föreställning om att en god mamma är en person som förmår att ta hand om både sig själv och sitt barn på egen hand. Den yrkesarbetande ensamstående småbarnsmamman framstår här som ett modersideal och som den verkliga drömmen för Jassi. Denna idealisering av den ensamstående småbarnsmamman står i bjärt kontrast till hur denna karaktär skildras i mycket annan skandinavisk samtidslitteratur, där det istället är den ensamstående mammans vedermödor som står i centrum (se till exempel Bergnehr och Henriksson 2020; Hamm 2013).
När det gäller Vera och Teresa framställs de inte som lika ekonomiskt utsatta som Jassi. De har istället båda haft var sitt statusfyllt och relativt välbetalt arbete före sin föräldraledighet och har därmed erfarenheter av att känna sig kapabla att åstadkomma något utanför hemmet och av att ha egna pengar. Likväl skildrar Amningsrummet det som att både Veras depression och Teresas ätstörning hänger samman med frågan om arbete men i det här fallen med det yrkesliv som förefaller vänta dem efter föräldraledigheten. Det blir tydligt i gestaltningen av deras besök på sina respektive arbetsplatser som ingår i det tredje avsnittet av serien. Vera har bokat in ett lunchmöte med sina två manliga chefer på TV4 i syfte att planera vad hon ska göra när hon kommer tillbaka till jobbet. Cheferna framstår visserligen som glada att träffa Vera men är mer intresserade av att prata om lunchmaten och kaffet än att diskutera hennes karriär. I samtalet framkommer också att en ung manlig produktionsassistent har fått ta över Veras jobb som producent för Nyhetsmorgon och att cheferna inte har några planer på att låta Vera få tillbaka det efter föräldraledigheten. Istället säger de svävande att hon ska tänka över vad hon vill göra i framtiden (A3, 2020, 9:15). Veras karriärsutsikter framstår alltså som betydligt sämre efter föräldraledigheten och det är i flera scener, bland annat i scenen när kvinnorna är på After Work, tydligt att hon sörjer detta.
Teresas besök på Dramaten avslöjar att hennes kommande yrkesliv också är osäkert. Hon har inte någon fast anställning på teatern, vilket tydliggörs i den scen då hon besöker sin forna arbetsplats med sin lilla dotter. Här framkommer det att hon fått lämna tillbaka passerkortet till personalingången (A3, 2020, 2:00). När hon ändå blir insläppt av en kollega är det uppenbart hur ointressant hon nu är för sina före detta arbetskamrater. Då hon närmar sig de repeterande skådespelarna och regissören på scenen reagerar de först med att låtsas som att de inte ser henne och därefter antingen med ansträngd glädje eller med att fortsätta ignorera henne och barnvagnen. Regissören säger till sist några uppskattande ord om hur bra hon ser ut, underförstått trots att hon fått barn, men inte något om framtida jobb (A3, 2020, 4:30). Han sätter därmed fingret på det som är Teresas sårbara punkt, både yrkesmässigt och privat: hennes utseende och kropp. Som 35‒40-årig kvinnlig skådespelare har hon utseendemässigt passerat bäst före-datum och, framkommer det i en senare scen med Carro i amningsrummet, får bara erbjudande om biroller, som till exempel mamma till unga vuxna (A6, 2020, 11:30). Att arbetsplatsbesöket påverkat Teresas mående negativt blir tydligt i scenen när kvinnorna går på After Work, då det gestaltas hur hon undviker att äta, samt i ett följande avsnitt, då hon kräks upp det hon ätit (A5, 2020, 3:15). I samtalet med Carro i amningsrummet berättar hon att hon har börjat kräkas igen men säger samtidigt att hon har kontroll över måendet, något som alltså gestaltningen av henne i övrigt bestrider (A6, 2020, 10:30). Genom att skildra hur Vera blir ersatt av en yngre, mindre välutbildad manlig kollega och hur Teresas karriärmöjligheter begränsas efter föräldraledigheten belyser Amningsrummet den ojämställdhet som fortfarande råder på arbetsmarknaden och visar även vilken inverkan den har på kvinnornas mående.
Botemedel och lättnader
Amningsrummet målar alltså upp en pessimistisk bild av de gestaltade mödrarnas möjligheter att påverka sina livssituationer och därmed sin hälsa och kritiserar i det här avseendet också samhället. Likt den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen om postpartumdepression levererar serien heller inga enkla lösningar på problemet med psykisk ohälsa efter förlossning. Men några situationer som utgör ett slags lättnad i kvinnornas tillvaro gestaltas ändå i serien. De flesta av dem äger rum i amningsrummet på varuhuset NK där kvinnorna brukar träffas och umgås. Det är framför allt här, bortom det offentliga rummet och bortom den egna kärnfamiljen, som det framställs som att de kan prata fritt med varandra. Ofta är de samtalsämnen som tas upp sådana som framstår som tabubelagda i andra sammanhang. Det är till exempel här som Vera och Jassi berättar att de har fått diagnosen postpartumdepression och det är här som Teresa berättar om sin ätstörning. Det är också här som Carro, efter att ha lyssnat på sina vänners berättelser om alla svårigheter med moderskapet, berättar att hon blivit gravid men efter stor vånda beslutat sig för att göra abort eftersom hon insett att hon inte vill bli mamma. I amningsrummet finner kvinnorna ett slags fristad där det kan stötta varandra i sina svåra situationer. Rummet och kvinnornas samtal i det får därmed karaktären av stödgruppsverksamhet och påminner om de självhjälpsgrupper för kvinnor med postpartumdepression som anordnas som ett komplement till traditionell medicinsk behandling på olika håll i västvärlden (Dubriwny 2013; Laitinen, Ettorre och Sutton 2006). Namnmässigt för det också tankarna till Marilyn French feministiska roman Kvinnorummet (1977) och inte minst till Virginia Woolfs essäsamling Ett eget rum (1927) och den önskan om »ett eget rum« för kvinnor som finns skildrad där. Genom skildringen av amningsrummet och allusionerna på framför allt Woolfs text laddas Amningsrummet med ett slags feministisk utopisk dimension, vilket också innebär att vissa förväntningar väcks på serien ur ett feministiskt perspektiv.
I en essä om just Virginia Woolfs Ett eget rum visar litteraturvetaren Lisbeth Larsson hur de försök som gjorts att tolka Woolfs essä ofta faller offer för frestelsen att läsa in ett lyckligt feministiskt slut i essän, trots att texten egentligen snarare karakteriseras av »komplexitet och dynamisk motsägelsefullhet« (2003:27). En liknande komplexitet och motsägelsefullhet präglar Amningsrummet, vilket inte minst tydliggörs av de fyra olika slutscener som serien har. Dessa fyra scener gestaltar i tur och ordning Teresa, Carro, Jassi och Vera i olika situationer. I den sista scenen med Teresa gestaltas hur hon deltar i ett yogapass. Hon har ett ansträngt ansiktsuttryck, som om hon har ont någonstans eller behärskar sig för att inte börja gråta (A6, 2020, 19:30). Genom koncentrationen på träningen framstår det som att hon fortfarande är mycket upptagen av kropp och vikt och därmed långt från att bli frisk från sin ätstörning. Uttrycket av smärta förstärker uppfattningen om att hon inte mår bra, varken fysiskt eller psykiskt. Slutscenen med Carro, däremot, utgör en stark kontrast till detta. Då åskådaren möter Carro för sista gången sitter hon tillsammans med sina manliga homosexuella vänner på en restaurang. De skrattar och skålar och framställs som glada och uppsluppna. Med tanke på att Carro är den enda av kvinnorna i serien som inte skaffar barn får det en särskild betydelse att hon är den som framställs som mest välmående i slutet. Det antyder att den kvinna som väljer bort moderskap i slutändan är den mest bekymmerslösa och kanske också jämställda kvinnan. Detta framstår som provokativt ur framför allt ett särartsfeministiskt perspektiv, eftersom det, istället för att uppvärdera kvinnans förmåga att föda barn och göra detta till norm för ett jämställdhetsarbete, istället avvisar barnafödande och moderskap som viktiga aspekter av jämställdhet och livsval för kvinnor.
Slutscenen med Jassi kan i sin tur framstå som provocerande ur ett likhetsfeministiskt perspektiv. Här gestaltas hur Jassi ligger och vilar, blundande, med dottern bredvid sig. Victor kommer in och stoppar om dem och går sedan ut igen. Jassi tittar upp på dottern, pussar henne och blundar igen. Scenen är ganska fridfull och skulle kunna förstås så att Jassi, sina uppbrottsförsök till trots, till sist har förlikat sig med sin livssituation som arbetslös och ekonomiskt beroende småbarnsmamma. Den resignation inför genus- och maktordningar som scenen, givet en sådan tolkning, ger uttryck för framstår som ett nederlag sett ur ett likhetsfeministiskt perspektiv som betonar män och kvinnors likhet och vikten av social och ekonomisk jämställdhet. Men Jassis blundande skulle också kunna ses som ett tecken på ett fortsatt dåligt mående och på hennes missnöje med sin livssituation. Förstådd på det sättet kan scenen sägas uttrycka ett slags likhetsfeministisk kritik mot ett ojämställt samhälle.
Dessa tre scener ger tillsammans en komplex och ambivalent bild av såväl moderskap och mående som relationen dem emellan. Att det kvardröjande intrycket av Amningsrummet ändå är likhetsfeministiskt utopiskt beror på slutscenen med Vera, som också avslutar hela serien. Genom denna scen gestaltas seriens mest konkreta förslag på hur man kan råda bot på psykisk ohälsa efter förlossning. Simon konfronterar här Vera med hennes ohälsa men föreslår också en möjlig väg ur den: hon ska sjukskriva sig för att få möjlighet att bli frisk i lugn och ro och han ska ta ut föräldraledigheten och därmed ta över ansvar för hem och barn under tiden. Detta synsätt placerar visserligen postpartumdepression i en sjukdomskontext men förlägger inte lösningen i medicinering utan i att Vera ska avlastas från barn- och hushållsarbete. Det som i samhället trots familjepolitiska åtgärder har visat sig vara så svårt att förändra – mäns ökade delaktighet i barnomsorg och hemarbete – förs här fram som ett realistiskt alternativ för att råda bot på postpartumdepression. Serien slutar därmed i en möjlig förändring – åtminstone för Vera – och i en möjlig ny berättelse om postpartumrelaterad ohälsa och moderskap.
Noter
1
A syftar på avsnitt, och tidsangivelsen 5:00 hur långt in i avsnittet scenen det refereras till finns. Samma referensprincip används genomgående när det gäller hänvisningar till Amningsrummet.
2
Amningsrummet rubriceras som en dramakomedi och vissa scener, som till exempel scenen på öppna förskolan, präglas av en tydlig komik. I denna scen består komiken i att Vera uppenbarligen inte vet att öppna förskolan är en verksamhet där föräldrar och barn umgås tillsammans utan tror att det är ett ställe där man kan lämna in sitt barn för att själv få vara ledig en stund. Inom ramen för denna artikel, vars syfte är att undersöka sambandet mellan föreställningen om den goda modern och erfarenheten av postpartumrelaterad ohälsa, har jag dock inte möjlighet att gå närmare in på de komiska verkningsmedlen och hur de används i serien.
Litteratur
Ag, Lena 2021, 30. januari. »Unga män minst intresserade av att öka jämställdheten«, Dagens Nyheter.
Ahlgren, Lovisa och Lucia Fernandez Stenman 2020. »Kvinnors upplevelser av postpartumdepression och vården vid sjukdomen: En litteraturöversikt«. Sjuksköterskeprogrammet. Uppsala: Uppsala universitet.
Bergnehr, Disa och Helena Wahlström Henriksson 2021. »Hardworking Women: Representations of Lone Mothers in the Swedish Daily Press«, Feminist Media Studies 21 (1): 132–146. https://doi.org/10.1080/14680777.2019.1704815
Bohman, Therese 2020, 31. oktober. »Mödrars möda«, Kvällsposten.
Björklund, Jenny 2018. »Motherhood Gone Wrong: Failure as Resistance in Twenty-First Century Swedish Literature«, Contemporary Women’s Writing 12 (1): 83–100. https://doi.org/10.1093/cww/vpy004
Björklund, Jenny 2021. Maternal Abandonment and Queer Resistance in Twenty-First-Century Swedish Literature. Cham: Palgrave Macmillan.
Dubriwny, Tasha N. 2013. The Vulnerable Empowered Woman. Feminism, Postfeminism and Women’s Health. New Brunswick: Rutgers University Press.
Eriksson, Karoline 2020, 30. oktober. »Amningsrummet. Innerstadskvinnor på gränsen till klinisk nedstämdhet«, Svenska Dagbladet.
Ernryd, Lukas 2020, 30. oktober. »Desperationen skildras väl – men når inte helt fram«, Borås tidning.
Folkhälsomyndigheten 2019. Sysselsättning i befolkningen. https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/tolkad-rapportering/folkhalsans-utveckling/resultat/livsvillkor/sysselsattning-i-befolkningen/ (Hämtat 04.05.2021.)
Fenton Stitt, Jocelyn 2012. »Tom vs. Brooke. Or Postpartum Depression as Bad Mothering in Popular Culture«. I: Elizabeth Podnieks (red.): Mediating Moms. Mothers in Popular Culture. Montréal QC: McGill-Queen’s University Press.
Försäkringskassan 2019. Reserverade dagar ökar pappors uttag av föräldrapenning. https://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/3829b654-8d49-4835-af73-8a11bc9c07f8/korta-analyser-2019-01.pdf?MOD=AJPERES&CVID (Hämtat 04.05.2021.)
Halbreich, Uriel 2010. »Women’s Reproductive Related Disorders (RDD:s)«, Journal of Affective Disorders 122 (1–2): 10–13. https://doi.org/10.1016/j.jad.2009.05.018
Hall, Stuart 1997. »The Work of Representation«. I: Stuart Hall (red.): Representation. Cultural Representations and Signifying Practices. London: Sage Publications.
Hamm, Christine 2013. »Hva er det med mor? Det ubehagelige moderskapet i norsk samtidslitteratur«. I: Anne Birgitte Rønning och Geir Uvsløkk (red.): Kjønnsforhandlinger. Studier i kunst, film og litteratur. Oslo: Pax.
Hays, Sharon 1996. The Cultural Contradictions of Motherhood. London: Yale University Press.
Kendall-Tackett, Kathleen 2017. Depression in New Mothers: Causes, Consequences, and Treatment Alternatives. New York: Routledge.
Laitinen, Irmeli, Eisabeth Ettorre och Carole Sutton 2006. »Empowering Depressed Women: Changes in ‘Individual’ and ‘Social’ Feelings in Guided Self-Help Groups in Finland«, European Journal of Psychotherapy and Counselling 8 (3): 305–320. https://doi.org/10.1080/13642530600878238
Larsson, Camilla 2020, 31. oktober. »Träffsäker SVT-serie om mammor i storstaden«, Helsingborgs Dagblad.
Larsson, Lisbeth 2003. »Compulsory Happy Endings. Virginia Woolfs Ett eget rum i feministisk teori«, Kvinnovetenskaplig tidskrift (1): 21–28.
Lundström, Jacob 2020, 30. oktober. »Självhat och moderskap i soffgruppen på NK«, Dagens Nyheter.
NIKK 2016. Därför stannar papporna hemma. Faktablad om föräldraförsäkringssystemet i Norden. https://www.gu.se/sites/default/files/2020-06/2016-foraldraledighet-sve.pdf (Hämtat 12.11.2021.)
Nordiskt samarbete 2017. Jämställdhet i arbetslivet – ett fokus för Norge. https://www.norden.org/sv/news/jamstalldhet-i-arbetslivet-ett-fokus-norge (Hämtat 02.11.2021.)
Nicholson, Paula 2003. »Postpartum Depression«. I: Janet Stoppard och Linda McCullen (red.): Situating Sadness. Women and Depression in Social Context. New York: New York University Press.
Nordahl, Jenny 2020. »Ett moderskap i motvind. En litteraturstudie om kvinnors upplevelser av postpartumdepression«. Stockholm: Institutionen för vårdvetenskap, Ersta Sköndal Bräcke Högskola.
Olasdotter Hallberg, Nanna 2020, 22. november. »Kom igen när ni ammar på tjack«, Expressen.
Pettersson, Cecilia 2020. »’Vad är jag för en mamma som inte passar in i en mammagrupp?’ Föreställningar om den goda modern i Agens Lidbecks Finna sig och Ester Roxbergs Barnvagnsblues«, Tidskrift för litteraturvetenskap 50 (2–3): 66–75.
Podnieks, Elizabeth 2012. »Introduction: Popular Culture’s Maternal Embrace«. I: Elizabeth Podnieks (red.): Mediating Moms. Mothers in Popular Culture. Montréal QC: McGill-Queen’s University Press.
Rich, Adrienne 1976. Of Woman Born. Motherhood as Experience and Institution. New York: W.W. Norton.
Ringskog Ferrada-Nolis, Caroline 2020. Amningsrummet. Avsnitt 1–6. Producerat av Af Nexiko AB i samarbete med Sveriges Television.
Rosenström, Anna 2020, 30. oktober. »Amningsrummet – smart och skruvad humor mitt i mörkret«, Kulturnytt i P4.
Svedhem, Celia 2020, 3. november. »Kroppschock i kulturens mammablivande«, Göteborgs-Posten.
Taylor, Verta 1996. Rock-a-by-Baby. Feminism, Self-Help, and Postpartum Depression. New York, London: Routledge.
van der Kolk, Bessel och Onno van der Hart 1995. »The Intrusive Past. The Flexibility of Memory and the Ingraving of Trauma«. I: Cathy Caruth (red.): Trauma. Explorations in Memory. Baltimore, London: The Johns Hopkins University Press.
Ölmedal, Ida 2020, 10. november. »Roligt om kvinnors existentiella smärta«, Aftonbladet.
Dette er en Open Access artikkel distribuert under vilkårene Creative Commons CC-BY-NC 4.0
