Sammendrag
Hur hänger ett foto av en lule- och skogssamisk kvinna taget 1868 ihop med ett samtal mellan mor och dotter i ett kök över hundra år senare? I denna artikel tar jag utgångspunkt i en bild på min morfars farmors syster, skogs- och lulesamiska kvinnan Brita Stina Larsdotter Rim från 1868, som jag mötte 2008 för första gången i en webbutställning, och ett avgörande kökssamtal på svenska med min mamma på 1990-talet. Brita Stinas ansikte återfinns, än idag, via Nordiska museet tillgängliggjort online, utan restriktioner, utan etiska förbehåll, och utan att Brita Stinas livshistoria finns återgiven. Att resonera kring mitt möte med Brita Stinas bild och hur det hänger ihop med min familjs osynliggjorda samiska historia utgör ett återtagande – ett försök att använda bilden på ett samiskt sätt. Det är ett bidrag till svensk kolonial och bosättarkolonial historia, och därigenom ett bidrag till nordisk och europeisk historisk och kvinnohistorisk forskning. Jag ifrågasätter hur denna historia skrivs och hur den återges på museer, i undervisning i skola och på universitet, i läroböcker och i kurslitteratur.
Nøkkelord: Skogssamer, lulesamer, historia, minne, urfolk, bosättarkolonialism, kunskapsproduktion, återtagande
Inledning
Hur hänger ett foto av en lule- och skogssamisk kvinna taget 1868 ihop med ett samtal mellan mor och dotter i ett kök över hundra år senare? Hur hänger fotot och kökssamtalet ihop med svensk bosättarkolonial historia? Hur kan ett sammanlänkande av fotot, dess publicering i en webbutställning vid ett av svenska staten finansierat museum och kökssamtalet bidra till att utmana föreställningar om svenskhet, vithet, homogenitet, berättelser om framsteg och modernitet? Hur kan man med stöd av samiska perspektiv på stöld och förstörelse av marker och vatten bidra dels till att kritisera en pådyvlad glömska, och dels återtagande av samisk identitet?
Dessa är frågorna som jag söker väva samman i denna artikel. Min utgångspunkt är bilden på min morfars farmors syster, skogs- och lulesamiska kvinnan Brita Stina Larsdotter Rim från 1868, en bild som jag mötte 2008 för första gången i en webbutställning, samt ett kökssamtal på svenska med min mamma, ett decennium tidigare. Brita Stinas ansikte återfinns, än idag, via Nordiska museet tillgängliggjort online, utan restriktioner, utan etiska förbehåll, och utan att Brita Stinas livshistoria finns återgiven. Detta är än idag ett vanligt förekommande sätt att utnyttja bilder på samer, tagna i samband med rasbiologiska studier, vilket alltmer kommit att ifrågasättas av samiska samhället. Samer har även utvecklat olika strategier för att återta kontrollen över bilderna, att använda bilderna på sina egna sätt, som den samiske forskaren Veli-Pekka Lehtola (2018) beskriver i artikeln »Våra historier i de andras fotografier«.
All historieskrivning är av nödvändighet partisk; det har betydelse vem som får möjlighet att skriva historia, samt undervisa om densamma. Uppmärksammandet av vikten av att synliggöra kön, klass och etnicitet har lyfts fram av historiker sedan åtminstone 1980-talet (Scott 1986). Historieskrivning har använts för att framhålla och hylla nationsstater, och specifika grupper av människor. För historiker är det relevant att både identifiera och kritisera myter, däribland nationella och nationalistiska sådana. Från urfolkshåll har historiker och andra författare, inom och utanför akademin, sedan mer än hundra år ifrågasatt bosättarkoloniala perspektiv. Bland dessa återfinns de två samiska talespersonerna Elsa Laula (Renberg) (1904), och Karin Stenberg (Stenberg och Lindholm 1920). Dinéhistorikern Jenifer Nez Denetdale skriver:
… att skriva vår egen historia innebär att vi som urfolksforskare exponerar de koloniala strukturer som formar våra liv som urfolk, samt att bli kritiskt medvetna om hur vi har tagit amerikanska sanningar om urfolk som vår verklighet, och därigenom accepterat vår marginella position i det amerikanska samhället (2007:160).1
Som historiker och feministisk forskare använder jag mig utöver av vanliga historiska metoder, att gå igenom arkiv, även av ego-historia (Nora 1989) i samspråk med urfolksfeministisk metodologi (Denetdale 2007; Öhman 2016; Öhman och Wyld 2014). Med ego-historie-metoden, utvecklad av historikern Pierre Nora (1989) skriver historikern in sig själv i sin forskning, analyserar sin egen historia och koppling till territorier, platser, samt till själva aktiviteten att skapa historia, arkiv, utifrån minnen och »minnesplatser« (Nora 1989). Minnen, kollektiva såväl som individuella, vilka inte tidigare hörts, måste historikern själv ta ansvar för att lyfta fram. Ego-historia är för urfolk en utmärkt metod att återta historia vilken undanträngs i bosättarkolonial historieskrivning (Öhman och Wyld 2014).
Mötet med Brita Stina och samtalet i min mammas kök ett decennium tidigare
Första mötet med Brita Stina, år 2008.
Två år efter min mammas bortgång berättade min morbror, född 16 år efter min mamma och närmare min generation än hennes – under en bilfärd i Jokkmokk – att vi är samer. Det var fullständigt överrumplande nyheter för mig, jag var då nästan 42 år gammal. Strax därefter sökte jag på internet efter vårt samiska släktnamn Rim och träffade då på en webbutställning som nyligen hade publicerats vid Nordiska museet, i Sveriges huvudstad Stockholm. Från webbutställningen tittade morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim, och hennes make Johan Anders Svensk, tillbaka på mig, från 140 år tidigare. Det var överväldigande. Dels för att jag inte hade haft en aning om vår samiska historia, tills alldeles precis nyss. Dels för att det är så fantastiskt att möta släktingar från så långt tillbaka i tiden. De har sina sommarvardagskläder, lulesamiska kläder, på sig. Jag tänkte på att om jag skulle åka i en tidsmaskin för att hälsa på, så skulle jag behöva deras hjälp för att överleva. Jag har inte deras kunskaper för att införskaffa och bevara mat, hålla huset varmt under långa tider. Tillgång till dricksvatten skulle vara en daglig utmaning. Jag funderar på vad de levde av och tänker på den före vattenkraftsutbyggnaden laxrika Lule älv, renar, jakt, och handel. Vilka starka och kunniga människor, som föregått mig och levt på de platser jag nu vistas på och kan lata mig på, där jag kan hämta mat i butiker och få värme genom el från Lule älv. Hej mina skogs- och lulesamiska anmödrar! Så underbart att mötas!
Kökssamtalet i mitten av 1990-talet.
Jag är på ett av mina återkommande besök, hos min mamma, i min hemstad Luleå, 16 mil nedströms från Brita Stina och Johan Anders hem. Jag är omkring 25 år gammal, och har flyttat 90 mil söderut, till Uppsala för att studera vid universitetet. Jag är blond, 1,63 m lång, och har blåa ögon. Jag har vuxit upp i föreställningen om att jag är helsvensk. Ingen har någonsin sagt något annat i alla fall. Jo, vid något tillfälle har jag visst fått frågor om mina höga kindben, en gång på mellanstadiet av lärarinnan, och några gånger som vuxen. Jag har dock inte närmare tänkt på vad det skulle innebära att ha höga kindben, att det skulle ha något med min etnicitet att göra. Min mamma är tio centimeter kortare än jag, hon har korpsvart hår och lika höga kindben. Hon är född och uppvuxen i samma område som Brita Stina, i Jokkmokk. Det har jag heller aldrig reflekterat över, att det skulle innebära något speciellt. Denna dag, då vi befinner oss i köket, berättar hon att hon börjat med släktforskning. Liksom i förbifarten säger hon »jag hittade några samer i släkten på 1700-talet«. Jag hajar till, i Luleå känner jag inte till några samer, ingen talar om samer. Inte ens alla gånger jag hälsat på morföräldrarna i Jokkmokk har någon ens nämnt ordet »samer«. Ordet, begreppet, är frånkopplat från min egen självbild, men låter intressant, jag är ytligt bekant med några få samer, på andra ställen i landet. Så jag svarar lättsamt –»vad roligt, då är vi samer då!« utan någon närmare tanke. Men då ändras i ett slag stämningen. Jag kan inte minnas att jag sett min mamma på allvar arg eller upprörd, hon var väldigt lugn till sinnet. Nu har hon ett ansiktsuttryck som jag aldrig sett förut, allvarligt, stelt, argt. Hon säger bara »Nej«. Det är nog ganska lågt hon säger det, inte högt alls. Men det känns nästan som ett slag i ansiktet. Jag blir så paff och nästan lite rädd över denna reaktion, att jag inte säger något mer. Ett par år senare insjuknar hon, det finns inget utrymme att samtala om detta mer. Hon går bort 2006, bara 64 år gammal. Kvar är jag, än idag, med alla funderingar om vad som egentligen hände där i köket, varför blev hon så upprörd?
Nedan ska jag återkomma till Brita Stinas livshistoria. Jag vill först stanna upp vid en diskussion om hur jag analyserar mina minnen återberättade ovan. Mina minnen utgör en avgörande del av Sveriges koloniala och bosättarkoloniala historia och nutid, och de är avgörande i ett pussel för att förstå såväl svensk som samisk historia och nutid. Min oförståelse inför mammas upprördhet, hennes »Nej (vi är INTE samer)«, tystnaden om min familjs samiska arv, och mitt överväldigande möte med Brita Stina, utgör en viktig del av svensk historia. Under de år som flutit förbi sedan 2008 har jag haft möjlighet att sätta mig mer in i min familjs samiska historia, och nutid. Jag har fått stöd och omsorg från andra samer. Från allra första början av Agneta Silversparf, skogssamisk historiker och grundare av kulturföreningen Silbonah Sámesijdda. Agneta har med föreningen som grund arbetat med att stärka skogssamisk identitet sedan slutet av 1990-talet (Silversparf 2009, 2017). Jag välkomnades varmt och uppmuntrades från flera håll att engagera mig i samiska föreningar, såsom just Silbonah Sámesijdda, och Stockholms Sameförening och jag valdes in som ersättare i Sámedigge, Sametinget, 2013–2107. 2011 valdes jag in som styrelseledamot i Sámid Riikasearvi, Svenska Samernas Riksförbund, SSR, och verkade där i fyra år.
Att jag tidigare visste så lite om min familj och om samisk historia, hänger dels ihop med att den historia som jag fick lära mig i skolan, och vid universitetet, helt och hållet osynliggjorde samisk existens, och samiska perspektiv. Dels hänger det ihop med att min mamma och hennes familj hade goda anledningar att dölja sin samiska tillhörighet. I filmen Sameblod, av Amanda Kernell (2017), ges en god illustration om hur unga samer, och samiska kvinnor, under första hälften av 1900-talet förmåddes, genom yttre press, rasistiska nedsättande föreställningar om samer vilka begränsade deras livsutrymme, att söka glömma, förtränga, avvisa sin samiska bakgrund och identitet, och istället försöka bli svenska.
Försvenskningen av Sverige och olika versioner av vithet som knutits till förståelsen och skapandet av en nationell identitet som svensk, av vad »svenskhet« är, sedan tidigt 1900-tal har belysts av ett flertal författare. Etnologerna Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren (1993) diskuterar avgörande byggstenar i konstruktionen av föreställningen om hur just nationell svensk identitet formas under 1900-talet. Historiker Anne-Li Lindgren (2002) analyserar hur skolbarn, genom skolradion, formades att bli del av den svenska nationella identiteten. Ylva Habel, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, analyserar de svenska vithetsnormerna i nutid. Hon lyfter med utgångspunkt i sin egen erfarenhet som afrosvensk, med icke-vit hudfärg, med stöd i Frantz Fanons (1997) Svart hud, vita masker, hur den som inte uppfyller dessa vithetsnormer måste vidta strategier för att kunna överleva i ett Sverige där rasism inte får benämnas, där diskriminering av icke-vita avfärdas som hjärnspöken hos personer med personliga problem: »–- det är en strategiskt anammad blindhet som är helt nödvändig för den sociala överlevnaden i vårt specifika klimat. Att vidgå att man utsätts för diskriminering – i en kultur som bara då och då kan tillskriva problemet en verklighet överhuvudtaget – innebär ordentliga prestige- och värdighetsförluster« (Habel 2008:44).
Samiskhetens många dimensioner, vilka formas inom ramarna av svensk kolonisation och lagstiftning sedan flera hundra år, har Christina Åhrén (2008) utforskat i sin doktorsavhandling, Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. »Vithet« som begrepp i relationen till samer har diskuterats av bland andra de samiska forskarna Harald Gaski (1993) och Astri Dankertsen (2019). De framhåller att rasbiologer från mitten av 1800-talet och ett sekel framåt definierade samer som asiater, och därmed icke-vita, samt att stereotypen av hur samer ser ut baseras på denna föreställning. Till stor del lever denna stereotyp kvar än idag, samtidigt som samers urfolksstatus återkommande ifrågasätts just för att majoriteten samer är ljushyade, och att många är blonda, ljushyllta, blåögda, precis som jag. Föreställningar om samer som svarthåriga, kortväxt, med höga kindben är baserad på utseendet hos individer i specifika samiska släkter, reproducerade och förstärkta genom rasbiologiska studier där vithet – svenskhet – särskiljs från de Andra (jämför Dankertsen 2019:131, 146).
Jag förhåller mig till kolonialism och bosättarkolonialism som i det närmaste utbytbara begrepp. Skillnaden dem emellan brukar beskrivas såsom att inom koloniala system utnyttjas det koloniserade områdets resurser och människor, medan inom bosättarkoloniala system är strävan att ersätta den tidigare befolkningen med andra människor, eller att den befolkningen tvingas till assimilation, till att bli som bosättarbefolkningen. För mig, som skrivit min doktorsavhandling inom området kolonial historia, med fokus på Tanzania, så framstår begreppen som till sin kärna likvärdiga. Bådadera innefattar kontroll av såväl människor som av marker – territorium – och naturen. Detta sker med kongolesisk-franske filosofen och filosofihistorikern Valentin Mudimbes ord först genom skapandet av en föreställning av det koloniserade området som »primitivt«, följt en koloniserande struktur vilken innefattar tre handlingar; dominansen av det fysiska territoriet, reformeringen av lokalbefolkningens mentalitet, och integrationen av lokal ekonomisk historia i ett västerländskt perspektiv (1988:2).
Patrick Wolfe (2006:388), historiker och inflytelserik forskare inom området bosättarkoloniala studier, skriver att inom bosättarkolonialism är rasifiering och rasism verktyg för att genom utradering av den befintliga befolkningen, uppnå övertagande av kontroll av marker och vatten, territorium; allt urfolk behöver göra för att hamna i vägen för kolonisation, utradering och, assimilering, är att stanna hemma.
Sverige, Norrbotten, skogssamer och tornedalingar
Artikeln berör det område som idag kallas Norrbottens län, idag motsvarande en fjärdedel av Sveriges yta. Området kallades fram till 1809 Västerbotten – den västra delen av Sverige, då Österbotten, Finland, var den östra. Norrbotten gränsar även till Norge, en gräns som accentuerades 1905, då Norge valde att dra sig ur den union med Sverige som existerat i nittio år. I Norrbotten återfinns åtminstone tre samiska språk (nord, lule, pite), samt finska och meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska). Människor har rört sig över hela området i tusentals år, samt utövat handel även med södra delarna av det territorium som idag kallas Sverige (Mundal 2004; Svonni 2008; Zachrisson 1997). Den lulesamiska kulturen och språket följer Lule älvdal, från Norska havet till Bottenviken.
Tornedalen som språk och kulturområde överlappar lule- och nordsamiskt område. 1999 erkändes tornedalingar som en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter, och meänkieli erhöll status som nationellt minoritetsspråk (Persson 2018:16ff).
Försvenskningsprocesserna som inleddes i Norrbotten efter 1809, där området skulle knytas starkare till svenska staten, innefattade ansträngningar för att etablera det svenska språket och löpte parallellt med industriella exploateringar – omfattande skogsbruk, malmutvinning, och elproduktion genom vattenkraft och inte minst järnvägar. I början av 1900-talet blev även rasbiologin en uttalad del av svensk statlig politik, där samer, finnar, tornedalingar, och svenskar graderades på en skala där samerna stod näst lägst. Allra lägst stod de »rasblandade«, barn till samer och tornedalingar. Svenskar uppmanades till att avstå från denna »rasblandning«, vilket uppgavs skulle verka degenererande för den svenska folkstammen (Elenius 2002; Lundmark 2002; Persson 2018; Öhman 2016; Össbo 2020). Detta var del av ett politiskt maktspel om marker och naturresurser vilket jag var omedveten om när jag växte upp i Luleå. Att vara – eller bli – svensk, blev en viktig strategi för överlevnad för de som i min familj, enligt svenska statens företrädare, inte var riktigt riktiga samer, och framförallt i de många släkter i området där denna förhatliga »rasblandning« hade skett. Trots att jag växte upp i allt detta, i samiskt territorium, av lulesamisk och skogssamisk familj, med en meänkielitalande mormor från Tornedalen, var det aldrig något jag fick lära mig om. Det jag växte upp med var att vi var alla svenskar. Det var en självklarhet så stark att jag inte ens förstod att det var möjligt att ifrågasätta. I skolan studerade jag svenska, norska, danska, engelska, franska och spanska, men aldrig samiska, finska eller meänkieli. Jag fostrades till minnesförlust och språkförlust. Till kulturförlust. Till homogen svenskhet (jämför Elenius 2002; Persson 2018). Med Habels (2008) ord, jag uppfostrades till en strategiskt anammad blindhet, nödvändig för (social) överlevnad.
Fotot av Brita Stina och hennes make Johan Anders
Brita Stina Larsdotter Rim (1832–1910) var alltså min morfars farmors syster. Brita Stina och hennes make, Johan Anders Svensk (1842–1929) fotograferades 1868, samtidigt med många andra i Jokkmokksområdet.
Berättelsen om just detta tillfälle, fotograferingen av Brita Stina och Johan Anders fanns bevarad i släkten, vilket framkom vid etnografiska uppteckningar och intervjuer som gjordes på 1930-talet av J.G. Ullenius, från Jokkmokk. Han arbetade på uppdrag av Norrbottens hembygdsförening och intervjuade min morfars far och andra bybor (Ullenius 1932) just för att uppteckna skogssamiskt liv och kultur. Enligt berättelsen togs fotot i närheten av platsen Ligga, vid Stora Lule Älv, då Brita Stina och maken var på väg att hälsa på makens fosterfar. Att jag fick kännedom om denna berättelse hänger ihop med en del av allt det arbete som görs just av samer själva för att uppteckna sin egen historia. Skogssamiska historikern och släktforskaren Agneta Silversparf (2002) har gått igenom och renskrivit Ullenius handskrivna anteckningar från intervjuer i Jokkmokks byar, vilka finns i Norrbottens museums arkiv.
Vid den här tiden var det främst lulesamisktalande som levde i Jokkmokksområdet, det var före tvångsförflyttningarna av nordsamer från Karesuandoområdet efter unionsupplösningen (Marainen 1996). Svenska och finska var också framträdande språk (Hultblad 1968:170). Man utövade ett flertal näringsfång såsom renskötsel, jakt, fiske, odling, läkekonst, själavård, tjärdalsbränning, turistguidning, hantverk och handelsutbyten. En del av invånarna, de som av utifrån besökare, återkommande kallas »fjällsamer«, drog – och drar än idag – till fjällen med renhjorden under sommarhalvåret. De som stannade då, och även idag stannar kvar i skogslandet brukar omnämnas som »skogssamer«. Några ägnar sig främst åt fiske – »fiskarsamer«, och skiljer sig från de övriga i att de inte hade, eller idag har, några alls, eller något större antal renar. Fiskarsamer nämns återkommande i källor på svensk sida, även om de hamnat i skymundan i det kraftiga fokus som många upptecknare haft på renskötsel (Hultblad 1968; Larsson 2021; Marklund 2015; Norstedt 2020).
Enligt Gudrun Norstedt (2020) var laxfiske en avgörande näring för flera skogssamiska familjer i Jokkmokksområdet ända in på 1900-talet, vilket dock har till stor del förbigåtts i publicerad etnografisk dokumentation av samiska näringar. J.G Ullenius (1932) beskriver dock skogssamiskt fiske detaljerat. Jokkmokksområdet var sedan länge ett handelscentrum, med marknad varje år i februari sedan 1605, efter kungligt påbud. Före dess bedrevs marknaderna på andra platser i området (Hultblad 1968:68–71).
Lotten von Düben (1828–1915), reste i samiska områden på svensk sida, främst i Norrbotten, och i Lule älvdal, tillsammans med sin make, Gustaf von Düben (1822–1892) under sommarhalvåret detta år. Gustaf var utbildad läkare, medicine doktorsgrad vid Uppsala universitet, från 1860 professor i fysiologi och anatomi vid Karolinska institutet, och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han var även politiker, ledamot av ståndsriksdagen, samt stadsfullmäktig i Stockholm. Från mitten av 1860-talet arbetade han med att katalogisera insamlade, stulna, mänskliga kvarlevor från samer. Det var detta rasbiologiska arbete som väckte hans intresse för att studera även levande samer på närmare håll och därför besöka samiska områden (Lundmark 1982:10; SBL 1945). Med sig på sin resa bar Gustaf och Lotten förutfattade meningar om samer, där samer framhålls som underlägsna en föreställd nordisk »ras«. Om detta vittnar den publicerade boken 1873, med ett flertal exempel. Denna nordiska »ras« framhålls som överlägsen, ifråga om fysisk kraft, samhällsorganisation, kultur och religion (Lundmark 1982:10; Düben 1873:287, 314, 316, 367).
Fotografierna finns på det idag av svenska staten till stor del finansierade Nordiska museet i Stockholm. Etablerat under tidigt 1900-tal är Nordiska museet det största kulturhistoriska museet i Sverige (Nordiska muséet 2012). Efter 140 år i arkiven så var det samma år som jag fick kännedom om min samiska historia som fotografierna digitaliserades och blev tillgängliga för hela världen genom webbutställningen med titeln »Foto Lotten von Düben«. Webbutställningen utgörs av sju sidor med olika rubriker; Foto Lotten von Düben, Gustaf och Lotten von Düben, Resorna till Lappland, Boken och illustrationerna, Fotografierna, Våtplåt och stereokamera, Bilden av det samiska och här finns även ett fotoalbum att bläddra i (Nordiska Museet 2008a). På webbutställningens första sida finns ett foto av Maria Persdotter, Sirkas, i sin gábbde. Utställningen har ett tydligt svenskt och bosättarkolonialt perspektiv. Det är Lotten och Gustafs perspektiv som är i fokus, deras resor och vedermödor återges medan de i porträtt avbildade samerna namnges, men deras respektive historia berättas inte, inte heller återges något om områdets väldokumenterade historia.
Detta sätt att förhålla sig till denna typ av exotifierande fotografier på samer, reproducerar det sätt som de rasbiologiska studierna gjordes, trots att de tidigt utförligt kritiserades av just samer (Stenberg och Lindholm 1920:6ff). Avbildningen, fotograferandet av samer, som påbörjades på 1850-talet, gjordes just av forskare och resanden i samiska territorier utifrån antropologiska, rasifierande och rasistiska perspektiv. Lehtola (2018) beskriver att fram till 1960-talet togs majoriteten av fotografier av samer av personer utifrån; man valde ut de samer som framstod som just genuina, främst i det att de bar traditionella samiska kläder. De samer som inte uppfyllde det kriteriet, finns betydligt mindre återgivna. Traditionen att medelst fotografi avbilda samer avlöste tidigare avbildningar som gjordes i form av målningar och träsnitt, vilka finns återgivna redan på 1500-talet, däribland av Olaus Magnus (1555). Ett viktigt undantag här ifråga om fotografer är Nils Thomasson, en framstående samisk fotograf och renägare verksam under 1900-talets första hälft (Thomasson 1980).
Samtidigt bör man beakta att dessa fotografier på samer som »genuina« i sina traditionella dräkter, är tagna just inom specifikt denna forskningstradition, de var menade som del av just rasbiologiska studier. Utgångspunkten var att samer var annorlunda, exotiska, mystiska – och just »traditionella« som en motsats till de »moderna« och förmodat mer civiliserade svenskarna, den föreställda högre stående nordiska »rasen«. Denna representation av samer som traditionella, och omoderna, skedde även inom framställning av vykort (jämför Baglo 2011). Men, det är inte hela historien. Många andra samer finns troligen på bild från denna tid, med och utan samiska dräkter, då det togs bilder i andra sammanhang. Fotografi som teknik nådde Sverige på 1840-talet och resande fotografer besökte städer i de norra delarna från 1850-talet, där intresserade kunde ta bilder i samband med kyrkobesök. Dessutom etablerades ett stort antal fotoateljéer i Norrbotten och det finns en stor mängd fotografier härifrån (Moritz och Landberg 2012). Bland dessa fotografier torde med största sannolikhet finnas många samer fotograferade, i samisk dräkt, respektive andra kläder, något som återstår att bättre undersöka.
Mitt möte med bilden av Brita Stina och hennes make Johan Anders var som jag beskriver i mitt minne i inledningen, en omvälvande upplevelse. Det var fantastiskt att se dessa släktingar från så lång tid tillbaka, samtidigt som det även var första gången jag fick se någon i min familj så tydligt »samisk«, eller rättare sagt på det sätt jag uppfostrats att identifiera »det samiska« (Lehtola 2018:3), som annorlunda. Fram till detta möte hade samer för mig, genom min uppfostran, varit just de Andra. Nu blev de – jag. Min familj. Det är än idag svårt att formulera hur jag förhåller mig till detta, både när jag tänker tillbaka till det ögonblicket, och när jag idag tittar på bilderna. Webbutställningens texter gör det inte lättare för mig. Nordiska museet har ett motto sedan etablerandet; »känn dig själv«. I museets verksamhetsplanering för 2015–2025 skrivs hur mottot ska användas; »Känn dig själv« som är museets motto ska genomsyra verksamheten och ge perspektiv på vad det innebär att vara människa i Sverige (Nordiska museet odaterad). Mottot »Känn dig själv« uppfattar jag, genom webbutställningen, riktas till May-Britt, som den självklart vita svenska blonda kvinnan jag så länge trodde att jag var. Inte till May-Britt, skogs- och lulesamen.
I många år efter att jag, 2008, två år efter mammas bortgång via min morbror, fick veta om att min familj var – är – samer, så var jag besviken för att jag inte hade fått veta denna historia tidigare i livet. Efter samtal med många andra samer under årens lopp därefter, har jag börjat fundera över vad en tidigare vetskap hade medfört. Kanske var det genom att växa upp som svensk, vit, blond, jag kunde uppnå en självsäkerhet som bara en vithyad och blond svensk tillåts ha (jämför Dankertsen 2019; Ehn, Frykman och Löfgren 1993; Habel 2008; Kernell 2017). Den strategiska blindheten, med Habels (2008) ord, jag uppfostrats till kanske är just vad som idag ger mig styrkan att på djupet undersöka vår historia, med alla inslag av rasism och rasifiering, och konsekvenserna därav. Jag följer Nordiska museets uppmaning om att lära känna mig själv. Jag vänder blicken och ifrågasätter.
Brita Stina och Johan Anders livshistoria
Jag har gjort en mindre historisk studie, i såväl arkiv som med hjälp av tidigare litteratur, för att försöka sätta samman berättelsen om Brita Stina och Johan Anders. Deras erfarenheter visar på svenska statens relationer med skogssamer, ifråga om rättigheter till marker och vatten och hur det hänger ihop med rasism och rasifiering som verktyg för att ta över territorium, och därmed utradering av skogssamer som kultur (Wolfe 2006). Jag har endast skrapat på ytan, då jag ville se hur mycket som skulle krävas för att teckna en bild över deras liv. Det visade sig vara överraskande lätt att få tag en hel del, utan att ens fysiskt behöva besöka ett arkiv, då det numera finns mycket digitaliserat material tillgängligt online. Det finns även omfattande litteratur att tillgå för den som vill ge människorna på bilderna i webbutställningen ett respektfullt sammanhang.
Till att börja med, boken som publicerades 1873, vari bilderna tagna av Lotten återgavs som litografier, beskriver samiskt liv och leverne (Düben 1873). Boken bygger på två resor i samiska områden, Lotten och Gustaf gjorde ytterligare en resa 1871. Boken finns tillgänglig på ett flertal bibliotek och även online. I den finns omfattande beskrivningar av »skogssamer«, »fiskarsamer« och »fjällsamer«, såväl från tidigare uppteckningar av utifrån inresande, som deras egna iakttagelser. Även om det som ovan beskrivits tydligt framgår att de tolkningar som de gör till stor del bygger på såväl okunnighet som en rasistisk och nedlåtande syn på samer, finns ansatser till att framhålla att samer är de bäst lämpade att förvalta markerna i de nordliga områdena, att markerna i fjällvärlden och skogslandet här främst är lämpade för renskötsel, av fjällsamer respektive skogssamer:
De stora fjällsträckorna, fjällöknarna, äro i allmänhet för all annan boskaps skötsel odugliga och kunna ensamt åt renarne erbjuda föda; här är Fjälll*ppens verkningsplats. De stora icke odlingsbara landsträckorna, som ligga emellan fjällregionen och kustlandet, kunna icke heller på ett nyttigare sätt användas, emedan den föda, renen egentligen förtär, icke af andra kreatur användes der till; här är och bör vara Skogsl*ppens hem (Düben 1868:493).
Skogssamernas leverne och kunskaper framhålles, särskilt om hur de vårdar skogen på ett framträdande sätt (Düben 1873:472). Andra böcker som tillsammans kan ge en mer heltäckande bild av samiskt liv i Jokkmokkstrakten är till exempel Bertil Marklunds (2015) doktorsavhandling om skogssamiskt liv från 1660 till 1800, samt Filip Hultblads omfattande avhandling från 1968, i vilken samiska familjer är kulturgeografiskt upptecknade. Dessutom finns det alltså omfattande litteratur om samer, de tidigaste omnämningarna finns så tidigt som av romerske historikern Tacitus (98), ett flertal på 500–600 talet, och från 1500-tal, 1600-tal och 1700 tal, där väldigt mycket rör specifikt Jokkmokksområdet (jämför Öhman 2021). Det finns studier och berättelser av personer utifrån, och även av samer själva, exempelvis Uppsalastudenten Nicolaus Lundius (1905 (1674)), såväl akademiska som utomakademiska uppteckningar (Ojala 2009; Öhman 2021). För att undersöka specifikt Brita Stina och Johan Anders livssituation har jag använt Riksarkivets folkräkningsregister, tillgängligt online, där man kan följa vart tionde år hur familjerna ser ut och vilka yrken de har, samt status ifråga om markägande. Husförhörslängderna i kyrkoarkivet är numera digitaliserade och öppet tillgängliga, och i dessa framgår läskunnighet och kunskap i Luthersk kristendom. Agneta Silversparfs (2002, 2009, 2012) släktforskningsuppteckningar av skogssamiska släkten i Jokkmokksområdet har varit av god hjälp, samt som nämnt hennes avskrifter av J.G Ullenius intervjuanteckningar.
Brita Stina och Johan Anders, 1868–1873
Brita Stina och Johan Anders hade gift sig i mars samma år som fotot togs, 1868. De fick tre barn, 1869, 1871 and 1873, och de tog hand om en kusindotter (Silversparf 2009:13, 16; Riksarkivet Folkräkningar 1870, 1880, 1890). Johan Anders och Brita Stina var, enligt Ullenius’ (1932) anteckningar, de första så kallade »nybyggarna« i Sierri (också angivet som Serri eller Sirre), området strax utanför Jokkmokk, mittemellan Stora Lule älv och Lilla Lule älv, eller norrälven och sörälven. Markerna tillhörde Brita Stinas familj, som ägde rätten till området såsom skatteland (Silversparf 2012; Ullenius 1932). Skatteland var alltså land som samer betalade skatt för, och där hade rätten till fiske, jakt, renskötsel, från åtminstone 1500-talet in på 1800-talet, då dessa helt sonika togs över av svenska staten utan ersättning (Hultblad 1968:68ff; Korpijaakko-Labba 1994; Laula 1904:11ff; Stenberg och Lindholm 1920).
Under den här tiden blev många samer så kallade »nybyggare« – det är så de betecknas i husförhörslängder och andra officiella dokument. Detta innebar att de från att registrerats av myndigheters företrädare som samer – l*pp*r – och därmed förutsatts ha renskötsel som främsta ekonomiska aktivitet, och förutsatts vara nomadiserande, nu registrerade ett hemman; en bit land. De blev »bofasta«. Denna registrering gav dels möjligheten att få behålla marken och inte riskera att förlora den till någon annan samt vissa skattelättnader och även möjlighet att undslippa militärtjänst. I gengäld skulle de bygga en bostad enligt en viss standard, samt utföra en specifik slags odling (jämför Henrysson 1988; Hultblad 1968:68ff; Össbo 2020).
När Brita Stina och Johan Anders mötte Lotten och Gustaf 1868, hade de inte ännu registrerat nybygget. Vid den här tiden bodde de i en goahte, troligen var det en skogssamisk timmerkåta, i väständen av sjön Påstojaure/Pastajaure/Basstajávrre (Hultblad 1968:100-101, 118, 255, 311; Riksarkivet Folkräkningar 1870, 1880; Ullenius 1932:35). Såsom boendes inom Brita Stinas fars skatteland hade de tillgång till jakt och fiske, och det är troligt att de även hade tillgång till det rika laxfisket i Lule älv. De sel, De rim, eller »Riebme« som Brita Stinas familjenamn härrör från, var utmärkta ställen för att få tag i stora laxar (Korhonen och Andersson 2010:113).
Det var omkring fem år efter mötet med Lotten och Gustaf, 1873, som de registrerade nybygget. De byggde sig då ett litet hus vid sjön Sierrejaur som beskrivs av Ullenius (1932); ett timmerhus med ett enda rum, 6,3 meter långt och 4,4 meter brett, och en stenspis i ett hörn. Hur mycket bättre denna byggnadsstil eventuellt skulle ha varit än en traditionell robust timmerkåta, utformad för att hantera stora snömängder och stark kyla, återstår att undersöka.
Enligt myndighetsdokumenten ägde Brita Stina och Johan Anders renar. Detta kan förstås från att folkräknaren har kryssat i rutan »l*pp« för dem båda, vid samtliga tillfällen då de har räknats. I folkräkningen 1900 finns för Johan Anders detta kryss, samt att hans yrke betecknas som »renskötare«. Även i bouppteckningen efter Brita Stinas död 1910, framgår att de ägde renar såväl som fiskenät (Riksarkivet 1910).
Brita Stina och Johan Anders – utöver deras omfattande expertis ifråga om marker, vatten, djur och fiskar – talade och skrev svenska. Utöver lulesamiska, som jag förutsätter är deras modersmål, utifrån de språk som fanns i området då, så framgår deras kunskaper och läsekunskaper i svenska språket i husförhörslängderna (Riksarkivet /Jokkmokks kyrkoarkiv). Vad gäller finska så är det fullt möjligt att de hade kunskaper även i detta språk, då det dels fanns finsktalande personer i området, som i det närbelägna Kuouka, även kallat Överluleå (Hultblad 1968:170), dels genom all handel och förflyttningar i området.
Utbildning i läs- och skrivkunnighet och i kristendom fanns i Jokkmokksområdet sedan länge. Samiska unga män hade utbildats vid Uppsala universitet sedan 1600-talet, och därefter sänts ut för att arbeta som präster. Andra samer verkade i lokala domstolar ända in på 1700-talet (Henrysson 1988; Korpijaakko-Labba 1994; Rydving 2010). Det vill säga – de var benämnda som samer. Samer har fortsatt verka som präster och i domstolar, och i lokalpolitik, men någonstans under 1800-tal, parallellt som samer registrerades som »nybyggare«, utraderas den samiska identiteten för de samer som verkade i andra områden än renskötseln (jämför Hultblad 1968).
Under 1700-talet hade sex skolor för samiska barn etablerats. Skolan i Jokkmokk startade 1732 och flera av barnen från Brita Stinas hemby återfinns i elevmatrikeln. Inte alla barn gick i skolan, men de som gjorde det fick i uppgift att undervisa de andra. De fick uppgiften att vara »kateket« – att undervisa och att även genomföra kontroller, husförhör, för att följa upp att alla kunde läsa och förstå sin lärobok i svenska statens religion, den Lutherska katekesen (Henrysson 1988). Materiella spår har jag funnit i det som är kvar av min morfars föräldrahem, ett häbbre; Johan Anders psalmbok, och Luthers lilla katekes som Brita Stinas yngre syster, min morfars farmor, hade ägt. Båda böckerna är på svenska.
Skogssamisk kultur attackeras – Brita Stina och Johan Anders förlorar sin mark i Avvittringen 1890
Två decennier efter Brita Stinas och Johan Anders möte med Lotten och Gustaf, hade situationen förändrats radikalt i Jokkmokk. Den så kallade »Avvittringen« innebar ett avgörande nederlag med förlust av marker och inkomstmöjligheter för Brita Stina och Johan Anders, deras barn och efterkommande generationer.
1868 hade svenska statens kolonisation av samiskt territorium redan pågått under hundratals år. Redan på 1600-talet hade svenska staten riktat sitt intresse mot territorierna i norr. I ett flertal sammanhang jämfördes samiskt territorium med koloniala besittningar i Västindien, där Sverige också verkade som kolonialmakt. Under 1600-talet öppnades silvergruvor i Nasafjäll, nutida Västerbotten, och Kvikkjokk, nordväst om Jokkmokk. I Tornedalen etablerades koppar och järngruvor (Elenius 2002; Ojala och Nordin 2015).
Under 1600-talet hade deportationer av samer med deras renhjordar från södra delarna av Sverige norrut inletts, utifrån det kungliga påbudet att samer och samisk renskötsel skulle förpassas dit. Samer ansågs höra hemma i inlandet i norr, i fjällvärlden, L*ppland, och skulle inte konkurrera om markerna i söder. Under 1800-talet blev Norrbotten föremål för ökande intresse från svenska staten, industrialister och kapitalister, takt med växande behov i industrialiseringens spår av timmer, ved, och järnmalm (Elenius 2002; Larsson 2021; Ojala och Nordin 2015; Svanberg 1986).
»Avvittringen« kan enklast beskrivas som en process där svenska staten, kronan, fördelade marker efter eget tycke, till sig självt, samt till den befolkning som man ansåg skulle ha rätt därtill. Till den befolkningen hörde ej renskötande samer, utan dessa lämnades utanför, medan de som hade inrättat sig i bofasthet och bondekultur, vilken lättare kunde kontrolleras av statens företrädare, kunde erhålla äganderätt. Avvittringen hade påbörjats söderut redan 1683 då den svenska staten drev på för att expandera tillgången till skog, för ved som bränsle, nödvändig för gruvdrift och bergsbruk, vilket i sin tur var en avgörande del i såväl svensk krigsföring som export av »voyagejärn«, vida använt inom slavhandeln (Evans och Rydén 2018; Lundmark och Rumar 2008). Till Jokkmokksområdet, Lule lappmark, nådde Avvittringen först 1873. Det var i samband med den som Brita Stina och Johan Anders först var tvungna att registrera ett nybygge, för att få behålla sin mark. Senare, 1890, blev denna registrering »slopad« när Avvittringen fortsatte.
Hultblads (1968) doktorsavhandling, anteckningarna av Ullenius (1932) tillsammans med en genomgång av Folkräkningsregistret, vart tionde år, vittnar om hur förlusten av land tedde sig för Brita Stina och Johan Anders. Nedan framgår vad som i folkräkningarna står i rutan för yrkesverksamhet för Johan Anders:
1870: skogsl*pp
1880 nybyggare
1890 skogsl*pp och nybyggare
1900 renskötare
1910 skogstorpare
För Brita Stina står yrkeskategori benämnt endast i folkräkningen år 1870, »skogsl*pp«. Därefter nämns ej något i yrkesrutan. Hennes familjeställning framgår såsom fru, mor, samt att beteckningen »l*pp« står i kolumnen för anteckningar om »lyte, främmande nationstillhörighet eller religionsbekännelse«. Även för Johan Anders och deras tre barn antecknas »l*pp« i denna kolumn.
Ullenius (1932) beskriver vad som hände med Brita Stinas och Johan Anders nybygge, som de registrerat 1873: »Nybygget blev slopat vid avvittringen på grund av att marken var s k kronopark. Sedermera ingavs ansökan om att få inneha lägenheten som kronotorp. Denna ansökan beviljades«. Brita Stina och Johan Anders gick alltså från att först ha kunnat fritt nyttja skattelandet, till att tvingas registrera ett nybygge, för att säkra sin egen mark inom det område som tillhörde Brita Stinas familj, till att få sin mark tagen i beslag, och överförd till svenska staten, »kronan«. Nu tvingades de alltså sända in en förfrågan om att få hyra marken, som »kronotorp«, vilket de beviljades. Enligt Folkräkningen år 1900 är båda sönerna, Anders Petter och Lars Paulus skogsarbetare. Sålunda hade familjen på mindre än tjugo år gått från att vara självförsörjande på egna marker, genom renskötsel och fiske, till att vara hyresgäster, på av staten hyrd mark, och lönearbetare i skogsindustrin som nyttjade de marker de helt nyligen själva ägt och disponerat fritt.
Konfiskeringen av marker ägda av samer som skedde genom Avvittringen, förstärktes av andra katastrofala slag gentemot samer i form av lagstiftning; såsom den första rennäringslagen 1886, följd av en uppdatering 1898. I lagstiftningen gjordes en tydlig skillnad mellan renskötande samer och markägare, man skulle antingen vara det ena eller det andra. Antingen renskötare och same, eller så söka bli – framstå som – svensk och bofast (Laula 1904:18ff; Lundmark och Rumar 2008; Stenberg och Lindholm 1920). Detta skulle följas av än fler ingrepp i samers liv och möjligheter de kommande årtiondena.
Brita Stina, kökssamtalet, moderniteten och svenskheten
Hur hänger då det som hände Brita Stina och Johan Anders ihop med kökssamtalet mellan mig och min mamma över ett sekel senare? Hur hänger det ihop med samisk kamp då och idag? Jag ser ett direkt samband i det att vara same nu och då, framförallt skogssame, i en tid då svenska statens begär efter marker, skogar och vatten ökade exponentiellt. Detta medförde att man kunde förlora allt i ett slag. För de som var samer, men inte renskötare, fanns det troligen god anledning att vara försiktig, att huka sig. Min morfars farmor hade också tillgång till skatteland, genom sin familj. Hon kunde tillsammans med sin make registrera ett nybygge och lyckades behålla detta över Avvittringen. Trots att hon var registrerad som same i officiella dokument, så kunde hon och hennes make, som också var same, men inte registrerad som sådan klara sig undan.
Det slutade dock inte med Avvittringen, utan rasismen och rasifieringen av samer, liksom assimileringen – utraderingen – av skogssamisk kultur fortsatte än mer uttalat under 1900-talet.
I början av 1900-talet fortsatte de rasbiologiska studierna av samer, med fotografering och skallmätningar, parallellt med en statlig rasistisk och segregerande politik gentemot samer – såväl ifråga om utbildningsmöjligheter, som rätten till marker och vatten (Elenius 2002; Lundmark 2002; Persson 2018). Politiken kritiserades av många samer, såsom Elsa Laula (1904), och Karin Stenberg (Stenberg och Lindholm 1920), och även av allierade till samer, men var ändå den som vann genomslag i Sveriges Riksdag.
Sveriges Riksdag fattade 1921, samma år som många kvinnor äntligen fick rösträtt och det år som idag betecknas som genomslagsår för svensk demokrati, beslutet att etablera Statens institut för rasbiologi, i Uppsala. Rasbiologiska institutet öppnade 1922, med samer som det främsta studieobjektet (Broberg 1995; Persson 2018:97ff). Fotograferingen och mätningar av kroppar, av skallar, intensifierades. Från sent 1950-tal introducerades nya mättekniker, med stöd av genetisk forskning, samtidigt som statens rasbiologiska institut kom att uppgå i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet (Broberg 1995). Parallellt med rasbiologiska institutets verksamhet genomfördes ett stort antal åtgärder som än mer minskade livsutrymmet för samer och samisk kultur, och än mer så för skogssamisk kultur. Tvångsförflyttningar av nordsamer med deras renhjordar söderut påbörjades från 1919, vilket direkt påverkade skogssamisk renskötsel i Jokkmokk. Ännu en rennäringslag som utgjorde ännu ett hårt slag mot skogssamisk renskötsel genomfördes 1928, här gavs tydligt företräde till fjällrenskötseln (Lundmark 2002; Marainen 1996; Öhman 2016; Össbo 2020).
Under Brita Stinas och Johan Anders tid inleddes de omfattande skogsavverkningarna, och dessa har fortsatt sedan dess. Konfiskeringen av markerna möjliggjorde även den omfattande exploatering av Luleälven för vattenkraft som inleddes under tidigt 1900-tal. Vattenkraftsutbyggnaden i statlig regi medförde att från sent 1950-tal blev det omöjligt att som tidigare hämta lax från Lule älv. Under 1900-talet förstördes således till stora delar möjligheterna, genom lagstiftning och genom exploatering, att leva helt självförsörjande i Jokkmokksområdet. Rätten att jaga och fiska tillfaller numera endast de som är skogssägare, det vill säga de som är ättlingar till dem som inte förlorade sina rättigheter i Avvittringen, samt de som har lyckats behålla sina rättigheter inom renskötseln. Än idag pågår kamp om markerna och vattnen, där samer och andra lokalbefolkning i Jokkmokk, och på många andra ställen i Sábme, arbetar för att kunna upprätthålla lokal, samisk kultur, att leva hållbart och långsiktigt, i en ständig kamp med svensk lagstiftning och svensk kolonial och bosättarkolonial politik (Öhman 2016; Össbo 2020).
Min historia, min familjs historia, blir vid närmare studier en tydlig del av svensk kolonial och bosättarkolonial historia. Min tidigare bristande kunskap om min familjs erfarenheter, utgör en del av utraderingen, den påtvingade glömskan, av skogssamiska erfarenheter. Min mammas reaktion i kökssamtalet, tolkar jag som en del av det som Habel (2008) beskriver som en strategiskt anammad blindhet för att kunna hantera dessa erfarenheter, för att kunna leva i det bosättarkoloniala Sverige; att förneka samisk tillhörighet, och därigenom förneka att man utsätts för rasism och diskriminering blir en (social) överlevnadsstrategi. Nordiska museets nutida reproduktion i en webbutställning av bilder på samer tagna i sammanhang av rasbiologiska studier, utan att visa respekt för dessa samer och deras efterlevande, läser jag som del av fortsatt bosättarkolonial rasism och diskriminering gentemot samer.
Att resonera kring mitt möte med Brita Stinas bild och min familjs osynliggjorda samiska historia utgör ett återtagande – ett försök att använda bilden på ett samiskt sätt. Det är även ett bidrag till svensk kolonial och bosättarkolonial historia, och därigenom ett bidrag till nordisk och europeisk historisk och kvinnohistorisk forskning. Jag ifrågasätter därmed hur denna historia skrivs och hur den återges på museer, i undervisning i skola och på universitet, i läroböcker och i kurslitteratur.
Denna artikel, liksom allt mitt engagemang inom och för det samiska samhället, och då jag på olika sätt återtar min skogssamiska och lulesamiska identitet, utgör ifrågasättande av kolonialism, bosättarkolonialism, av den påtvingade glömskan, av utraderingen av skogssamisk kultur, av relationer med marker och vatten. Jag använder mina möjligheter som historiker för att bidra till att lyfta fram min familjs minnen som del av skogs- och lulesamisk historia, av svensk historia, för samtiden och efterkommande generationer.
Tack till alla som under denna artikels tillblivelse – under ett årtionde – gett mig inspiration, stöd, läst och gett värdefulla kommentarer. Tack till redaktörerna, anonyma fackgranskare och språkgranskare. Skrivandet har skett med stöd av flera olika forskningsprojekt, varav det senaste är FORMAS Dnr 2019-01975 »Leva utan olja?! Omprövande av relationer med land och vatten utifrån urfolks landbaserade expertis för övergång till ett fossilfritt välfärdssamhälle«, inom det nationella forskningsprogrammet om klimat.
Noter
1
Översättning från engelska av May-Britt Öhman.
Litteratur
Baglo, Cathrine 2011. På ville veger? Levende utstillinger av samer i Europa og Amerika. Doktorsavhandling, Institutt for arkeologi og sosialantropologi, Universitetet i Tromsø.
Broberg, Gunnar 1995. Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska institutet. Lund: Lunds universitet. Avdelningen för idé- och lärdomshistoria.
Dankertsen, Astri 2019. »I Felt so White: Sámi Racialization, Indigeneity, and Shades of Whiteness«, NAIS: Journal of the Native American and Indigenous Studies Association 6 (2): 110-137. https://doi.org/10.5749/natiindistudj.6.2.0110
Denetdale, Jennifer Nez 2007. Reclaiming Diné History: The Legacies of Navajo Chief Manuelito and Juanita. Tucson: University of Arizona Press.
Düben, Gustaf von 1873. Om L*ppland och l*pp*rne, företrädesvis de svenske: ethnografiska studier. Stockholm: Norstedt.
Ehn, Billy, Jonas Frykman och Orvar Löfgren 1993. Försvenskningen av Sverige: det nationellas förvandlingar. Stockholm: Natur och kultur.
Elenius, Lars 2002. »A Place in the Memory of Nation. Minority Policy towards the Finnish Speakers in Sweden and Norway«, Acta Borealia 19 (2): 103–123
Evans, Chris och Göran Rydén 2018. »’Voyage Iron’: An Atlantic Slave Trade Currency, its European Origins, and West African Impact«, Past & Present 239 (1): 41–70. https://doi.org/10.1093/pastj/gtx055
Fanon, Frantz 1997. Svart hud, vita masker. Göteborg: Daidalos.
Gaski, Harald 1993. »The Sami People: The ‘White Indians’ of Scandinavia«. American Indian Culture and Research Journal 17 (1): 115–28.
Habel, Ylva 2008. »Whiteness Swedish style«, Slut/The End 2: 41–51.
Henrysson, Sten 1988. «Läste Lutheri cateches på lapska»: om religions- och läsundervisning i Jokkmokks socken före folkskolans införande. Umeå: Forskningsarkivet, Umeå universitet.
Hultblad, Filip 1968. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. Doktorsavhandling, Uppsala universitets geografiska institutioner, Uppsala universitet.
Kernell, Amanda 2017. Sameblod. Stockholm: Nordisk Film Production Sverige AB.
Korhonen, Olavi och Hans Anderson 2010. Samiska ortnamn vid vägar och färdleder i Lule lappmark. Jokkmokk: Förlag Hans Anderson.
Korpijaakko-Labba, Kaisa 1994. »The history of rights to resources in Swedish and Finnish Lappland«. I: Erling Berge, Derek Ott och Nils Chr. Stenseth (red.): Law and the Management of Divisible and Non-Excludable Renewable Resources. Aas: The Agricultural University of Norway.
Larsson, Gunilla 2021. »Forest Saami heritage and history«. I: Marte Spangen, Anna-Kaisa Salmi, Tiina Äikäs, Markus Fjellström (red.): Currents of Saami pasts: Advances in Saami Archaeology. Helsinki: The Archaeological Society of Finland.
Laula, Elsa (1904). Inför lif eller död?: sanningsord i de l*ppska förhållandena. Stockholm.
Lehtola, Veli-Pekka 2018. »Our histories in the photographs of the others«, Journal of Aesthetics & Culture 10 (1): 93-119. https://doi.org/10.1080/20004214.2018.1510647
Lindgren, Anne-Li 2002. »Att utbilda barn till ett nationellt medborgarskap. Folkhemmet och föreställningar om ’vi’ och ’de andra’«, Historisk Tidskrift 1: 29–53.
Lundius, Nicolaus Andreas 1905 (1674). Descriptio Lapponiae. Kungliga biblioteket, Stockholm.
Lundmark, Lennart 1982. Uppbörd, utarmning, utveckling: det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark. Doktorsavhandling, Umeå universitet.
Lundmark, Lennart 2002. ’L*ppen är ombytlig, ostadig och obekväm’: svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. Bjurholm: Norrlands universitetsförlag.
Lundmark, Lennart och Lars Rumar 2008. Mark och rätt i Sameland. Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning.
Magnus, Olaus 1555. Historia de Gentibvs Septentrionalibvs. Romae: Impressvm Romae apvd Ioannem Mariam de Viottis Parmensem.
Marainen, Johannes 1996. »Tvångsförflyttning av samer«, Norrbotten: Norrbottens läns hembygdsförenings tidsskrift, 62–79.
Marklund, Bertil 2015. Det milsvida skogsfolket: skogssamernas samhälle i omvandling 1650–1800. Doktorsavhandling, Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå Universitet.
Moritz, Per och Eva Landberg (red.) 2012. Norrbotten: årsbok 2012, [Foto], Norrbottens hembygdsförbund, Luleå.
Mudimbe, Valentin 1988. The Invention of Africa: Gnosis, Philosophy and the Order of Knowledge. Bloomington: Indiana University Press.
Mundal, Else 2004. »Kontakt mellom nordisk og samisk kultur reflektert i norrøne mytar og religion«. I: Jurij K. Kuzʹmenko (red.): The Sámi and the Scandinavians: aspects of 2000 years of contact. Hamburg: Kovač.
Nora, Pierre 1989. »Between memory and history: les lieux de mémoire«, Representations 26: 7–24.
Nordiska museet odaterad. Nämnden har antagit följande mål för Stiftelsen Nordiska museet 2015-2025 https://www.nordiskamuseet.se/om-museet/organisation/namnden-har-antagit-foljande-mal-stiftelsen-nordiska-museet-2015-2025 (Hämtad 12.08.2021).
Norstedt, Gudrun 2020. »Sjön låter en inte dö: skogssamiskt fiske före 1800«. I: Åsa Össbo, Bertil Marklund, Lena Maria Nilsson och Krister Stoor (red.): Skogssamisk vilja: en jubileumsantologi om skriften «Dat läh mijen situd», Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet.
Ojala, Carl-Gösta 2009. Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe. Doktorsavhandling, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.
Ojala, Carl-Gösta och Jonas M. Nordin 2015. »Mining Sápmi: Colonial Histories, Sámi Archaeology, and the Exploitation of Natural Resources in Northern Sweden«. Arctic Anthro 52: 6–21. https://doi.org/10.3368/aa.52.2.6
Persson, Curt 2018. ’Då var jag som en fånge’: statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Övertorneå: Svenska tornedalingars riksförbund – Tornionlaaksolaiset: Met Nuoret.
Rydving, Håkan 2010. »Samiska överhetspersoner i Sverige-Finland under 1600-talet«. I: Else Mundal och Håkan Rydving (red.): Samer som ’de andra’, samer om ’de andra’: Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Umeå: Umeå universitet.
SBL (Svenskt biografiskt lexikon) 1945. »Gustaf W J Düben, von, urn:sbl:17745«. (art av C. D. Josephson, Ture Petrén, Bengt Hildebrand, band 11, 1945). https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17745 (Hämtad 14.10.2021).
Sametinget och Åsa Nordin 2010. Árbediehtu =: Árbbediehto = Aerpimaahtoe : Sametingets policydokument för traditionell kunskap, Kiruna: Sametinget.
Scott, Joan W. 1986. »Gender: A Useful Category of Analysis«, American Historical Review 91 (5): 1053–1075. https://doi.org/10.2307/1864376
Silversparf, Agneta 2017. »Samisk släktforskning som motstånd och verktyg: mot etnisk rensning och för att återta vårt minne, vår historia och kultur«. I: May-Britt Öhman, Cecilia Hedlund och Gunilla Larsson (red.): Uppsala mitt i Sápmi – Sábme – Saepmie II: En supradisciplinär antologi. Uppsala: Uppsam.
Silversparf, Agneta 2002. Avskrift av Ullenius anteckningar 1935, 1932. Kopia i författarens arkiv.
Silversparf, Agneta 2009. Silbonah Sámesijdda Medlemsnytt, nr 14.
Silversparf, Agneta 2012. Avskrift av F:1 vol 4, Lapplagskommissionens inneliggande handlingar, Norrbottens Museum; Upplåtelse af lappskatteland, belägna inom Jokkmokks socken. Kopia i författarens arkiv.
Stenberg, Karin och Valdemar Lindholm 1920. Det är vår vilja. Dat läh mijen situd. En vädjan till den Svenska nationen från samefolket. Stockholm: Svenska förlaget.
Svanberg, Ingvar 1986. »Sockenl*pp*r«. Rig, 69: 97–118.
Svonni, Mikael 2008. »Samerna i språkhistorien«. I: Christina Westergren och Eva Silvén (red.): För Sápmi i tiden, Stockholm: Nordiska museets förlag.
Thomasson, Lars 1980. Min far Nils Thomasson. Östersund: Jamtli/Jämtlands läns museum.
Ullenius, Johan G. 1932. Undersökningsanteckningar rörande skogslappsområden å Lilla Luleälvs båda sidor nedom Jokkmokk. Norrbottens Museum arkiv, F:92.
Wolfe, Patrick 2006. »Settler colonialism and the elimination of the native«, Journal of Genocide Research 8 (4): 387–409.
Zachrisson, Inger 1997. Möten i gränsland: samer och germaner i Mellanskandinavien. Stockholm: Statens historiska museum.
Åhrén, Christina 2008. Är jag en riktig same?: en etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. Doktorsavhandling, Institutionen för kultur- och medievetenskaper/Etnologi, Umeå universitet.
Öhman, May-Britt 2016. »TechnoVisions of a Sámi Cyborg: Re-Claiming Sámi Body-, Land- and Waterscapes After a Century of Colonial Exploitations in Sápmi«. I: Jacob Bull och Margaretha Fahlgren (red.): Ill-Disciplined Gender: Nature/Culture and Transgressive Encounters. Rotterdam: Springer.
Öhman, May-Britt 2021. »The Ski or the Wheel? Foregrounding Sámi technological Innovation in the Arctic Region and Challenging its Invisibility in the History of Humanity«. I: Brendan Hokowhitu, Aileen Moreton-Robinson, Linda Tuhiwai-Smith, Chris Andersen, Steve Larkin (red.): Routledge Handbook of Critical Indigenous Studies. London: Routledge.
Öhman, May-Britt och Frances Wyld 2014. »From Hi-Story to History in the Lands of Fire and Ice; Embodiment as Indigenous in a Colonised Hemisphere«. I: Vanessa Castejon, Anna Cole, Oliver Haag och Karen Hughes (red.): Ego-Histoire, Europe and Indigenous Studies. Canberra: ANU E Press.
Össbo, Åsa 2020. »Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi«, Historisk Tidskrift, Svenska Historiska Föreningen 140 (3): 420-443.
Bildmaterial
Nordiska Museet 2008a. Foto Lotten von Düben. Lottens fotografier. http://webbplatser.nordiskamuseet.se/lvd/fotografier.htm (Hämtad 12.08.2021)
Nordiska Museet 2008b. Foto Lotten von Düben. Lotten von Düben 1828–1915. Nordiska Museet. http://webbplatser.nordiskamuseet.se/lvd/lottengustav.htm (Hämtad 12.08.2021)
Nordiska Museet 2008c. Foto Lotten von Düben. Resorna till Lappland. http://webbplatser.nordiskamuseet.se/lvd/lappland.htm (Hämtad 12.08.2021)
Nordiska Museet 2008d. Foto Lotten von Düblen. Fotografierna. http://webbplatser.nordiskamuseet.se/lvd/fotografier.htm (Hämtad 12.08.2021)
Nordiska Museet 2012. Årsredovisning Stiftelsen Nordiska Museet 2011. http://www.nordiskamuseet.se/upload/documents/595.pdf (Hämtad 10.08.2021)
Riksarkivet 1910/ Jokkmokks tingslags häradsrätts arkiv (SE/HLA/1040006), Bouppteckningsregister, Landsarkivet i Härnösand. Bouppteckning Brita Cristina Rönn [Rim] Svensk. Kopia i författarens arkiv.
Riksarkivet Folkräkningar Databas https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar (Hämtad 12.08.2021)
Riksarkivet, Jokkmokks kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010091/A I/6 (1845-1854), bildid: C0034744_00218, sida 199. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0034744_00218 (Hämtad 12.08.2021)
Dette er en Open Access artikkel distribuert under vilkårene Creative Commons CC-BY-NC 4.0
